I Spy.
Eller snarare - Jag spyr.
Ligger ensam på hotellrummet medans de andra är nere i resraurangen.
Det är ganska skönt, jag hör ett piano nerifrån salongenn och lyssnar på ljudet från KKH's säkerhetsvideo (Radisson = ett Knepigt Kitchigt Hotell), så nu vet jag precis vad jag ska göra och vart jag ska ta vägen om det börjar brinna. Det känns tryggt.
Men, varför ligger jag egentligen ensam på hotellrummet medans de andra är nere i restaurangen?
Jo, det ska jag tala om för dig; Jag har nämligen spytt lite.
Jag har haft en oerhört  hängiven huvudvärk större delen av dagen,  och till slut måste jag liksom skicka ut den munvägen via magen. Nu är jag visserligen inte helt säker på att det är särskilt normalt att spy ut sin huvudvärk, men det funkar på mig...
Däremot brukar jag inte feberfrossa efter en huvudvärksborttagning, vilket jag har nu, så det är faktiskt lite synd om mig.

En som inte förstår hur synd det är om mig är min pojkvän.
När jag ringde och var lite ynklig för en stund sedan var han i full färd med att häva öl med Peter Två Meter.
No pity där inte, så  jag kärleksförklarade mig och ringde till en mycket mer förstående och godisätande Mim i stället.

-gäääsp-
Nyvaken var ordet.
Har sovit hårdast av de hårda, i dubbel bemärkelse...
Sängen är ond. Den är hård, och helt böjd, så jag ligger med huvudet och fötterna i nedförsbacke och med rumpan som högsta punkt. Ljuvligt. I den här sängen har jag och Ida, 10 år, sovit som små grisar i natt.
Dessutom har jag en enorm chilifrukt ovanför sängen.
Radisson - ett Knepigt Kitchigt Hotell.

Fast det tog ett bra tag att hitta till KKH, den där jävla GPSen som sitter i bilen är en lögnaktig kärring, hon vill allra helst att vi ska köra rakt ut i skogen, lura runt oss i Göteborg och att vi ska bryta mot en massa trafikregler. "Gör en U-sväng", "Sväng höger", "Gör om rutt". Gah!
Jaja, som tur var hittade vi faktiskt både p-huset och hotellet, och så hittade vi ett gäng förfriskade norrmän, och mitt i smeten satt the Boss. Härligt.
Räkmacka och öl blev det. Och sen en öl till. Och sen vet alla som känner mig att om jag ska hålla mig represtentabel blir det inget mer dricka för min del.

Och sen blev det sängen, och det är ju där ni har mig nu.

Nu blir det duscha och sen blir det frukost.
Hotellfrukost..!
:D

Lisa: P-A, mannen i mitt liv..!
P-A: Nej Lisa, mysteriet i ditt liv. ;)

Kan ni tänka er en Taliböt? Hur ser den ut? En ettrig lite jävel, helt klart.
Jag menar, om en taliban är rätt jobbig; de spränger folk och flyg i luften, hotar världsfreden till livet och retar upp Jänkarland till den grad att de fortfarande sätter sin BigMac i halsen bara de hör ordet "taliban". Tänk dig då vad en Taliböt kan ställa till med..!

Så, alla ni förtryckta och hotade människor out there, ni som får skäll av chefen eller måste stå fastkedjad vid spisen för att er pojkvän är en mansgris eller ni som har en flickvän som är värre än mig - släpp ut eran inre Taliböt.
Det kommer att kännas oerhört befriande att lätta på trycket och karatesparka chefen, pojkvännen eller flickvännen i arslet.

Men kom inte och skyll inte på mig sen! Konsekvenserna av karatesparkandet får ni ta själva..!

I natt har jag drömt sjuka saker.
I omgångar liksom, det har inte varit samma dröm hela tiden.
Bland annan har våran granne varit en skjutgalen skogshuggare, jag och syrran har bakat bröd, Malin Klemner (det var flera år sen jag såg människan..!) och jag hade en affär ihop, jag var hemma hos familjen Calvert åkte traktor och fick mens och jag sen skulle jag gifta mig.
Det kan ha vart med min bror... -eek!-

Hur som helst, mitt bland dessa synnerligen sjuka drömmar drömde (?) jag att jag ytterdörren öppnades, och någon gick omkring på nedervåningen. Sen hårdes några steg i trappen. Jag tror att jag tog mod till mig och ropade "Hallå?" då, och sen vände stegen, gick ner för trappan och ut genom dörren. Efter det hörde jag en bil starta.
Det var otäckt och läskigt och verkligt.

Efter den drömmen låg jag och vred och vände på mig tills klockan blev sex och P-A gick vaknade, då berättade jag för honom att jag är en paranoid liten tönt. Givetvis höll han med, samtidigt som han kramade mig och berättade att han hade låst dörren igår och att det bara fanns två nycklar.
En till honom och en till mig.
Skönt.
Efter att han hade varit nere och ätit och klätt på sig kom han upp och berättade att dörren var låst på riktigt.

Tack, du mäktiga, stora, högre makt för att jag har en underbar pojkvän som faktiskt inte bara skrattar åt mig när jag är liten och rädd.
Och oslagbart töntig.

Ibland när jag loggar in på msn blir jag plötsligt ganska glad och lite förvånad – någon har addat mig. En ny människa, alltid lika spännande. Någon som vill prata med mig, kanske diskutera något blogg-inlägg, eller en gammal kompis som jag har glömt, eller en total stranger som vill bjuda mig på bio, vad som helst.
Så dyker det upp ett konversationsfönster, med ”hej” och ett ”vad gör du?”
Och jag svarar hej och att jag precis har kommit hem från jobbet eller stallet, eller något annat uppriktigt och sen frågar jag vederbörande vad denne gör, inte för att jag bryr mig särskilt mycket, utan för att jag är artig och väluppfostrad.
Typiska svar är:
 ”inget”
”spelar lite”
”lyssnar på musik”
”runkar”
Jaha, så trevligt för dig, svarar jag, eftersom jag är artig och väluppfostrad.
Och jag vet redan nu att förr eller senare (oftast förr) kommer frågan, och det här slår aldrig fel.
”Har du cam?”

Suck.
Vem tror du att du är?
Är du kanske min framtida försörjare? Drömprinsen? Mannen i mitt liv? Pappan till mina barn? Ringbäraren? Miljonär? Nehej, trodde inte det heller.

Svaret är såldes alltid, alltid, alltid ett rungande nej.
Frågan gör mig alltid, alltid, alltid elak, ond, arg och oerhört irriterad.
Så, efter att vem-du-nu-än-är har ställt frågan finner han sig plötsligt en rejäl smula bespottad, hatad, utskälld, hatad, idiotförklarad, hatad och kränkt, för att sedan dömas till livstids blockering.
Efter den behandlingen känner jag mig som en feministversion av Wonder Woman, jag är minsann hjälten här och tänker inte på något sätt tolerera att någon tar mig för en desperat tiny-teen som befinner sig i världens identitetskris och är på jakt efter uppmärksamhet av vilket slag som helst.

Inte jag inte!

När jag slutat vara förbannad brukar jag fundera lite på frågeställarens patetiskhetsfaktor. Den brukar vara ganska hög…Detta beror främst på tre saker.
1 – Han är ful, och pervers, och hans samling av rippade porrfilmer är enorm. Däremot har han väldigt svårt att träffa tjejer i verkligenheten. Varför? För att han är sorglig.

2 – Han är dessutom dum, på ett korkat sätt. Han tror på fullt allvar att jag är beredd att slita av mig kläderna framför min webcam, han tror säkert att jag är tänder på hans mailadress och är redo att ge honom något att runka åt.

3 – Han är förvirrad, han blev i alla fall förvirrad efter att jag blockat honom. Varför? För att jag är en tjej – men jag har ingen lust att visa upp min för honom. Hallå? Ska inte tjejer gilla sånt? Alla tjejer gör ju sånt..!

Nej, långt ifrån alla tjejer gör sånt. Inte ens hälften av alla tjejer gör sånt. Och jag, jag gör definitivt inte sånt.
Jag är ingen camhora. I’m so sorry, but i won’t touch myself for you. Och även om jag skulle posera sexigt, naket och porrigt så skulle jag skratta åt dig (och ruinera dig). Jag skulle dessutom fejka. Och sen skulle jag anmäla dig, för det finns säkert något som går att anmäla. Sexuellt utnyttjande av Wonder Woman, eller vad som helst. För att you are going down, boy. Jag skulle troligen allra helst vilja se dig död. Och med tanke på att det är Wonder Woman vi pratar om, så ska du passa dig jävligt noga.

Och vad har vi lärt oss av det här då?
1 – Pojkar som tror att alla flickor längtar efter att ligga naken framför en webcam är dumma. Korkade. Stupid. Punka på hjärnan. Punkt slut.
Tror du att du kan få vilken tjej som helst att kasta kläderna är du antingen ruskigt korkad, eller ruskigt good. Jag röstar på alternativ ett.

2 – Jag har all rätt att bli arg. Varför? Jag bara har det, det är min rätt som Lisa.

3 – Om du nu (som kille) vill ha lite camsex, finns det säkert nätverk att vända sig till. Och i dessa nätverk finns säkert någon som förmedlar dig till en tjej med mailadressen very_wet_webcamgirl16@hotmail.com, eller något likande.

4 – Lisa är exklusiv. Jag är något man måste uppleva live. Och om du mötte mig i sängen en mörk, stormig natt skulle du bli rädd, eftersom jag skulle utklassa dig.



  Så, alla Wonder Women där ute – Be strong.
Och slå jävligt hårt.

2006 var året jag lärde mig läxor, speciellt motormässigt.

För det första, på den mest harmlösa lilla grusväg på den värmländska landsbygden kan det finnas ont och förrädiskt rullgrus, och dessutom en 90-graderskurva. Det kan göra väldigt ont att träffa rullgruset, missa kurvan och åka på en enkelbiljett ner i diket. Väldigt ont.
För det andra, i det mörka mörkret, långt från gatubelysning och cykelvägar, på den mest ensliga väg en lördagsnatt kan det finnas lömska poliser. Det man då bör undvika är att köra en skrothög, med minst en person för mycket ombord, i oanade hastigheter – utan hastighetsmätare. Dessutom bör du absolut i ha bråttom. Du bör egentligen stanna hemma.
Heter du Lisa stannar du inte hemma. Heter du Lisa så kör du en skrothög mitt i natten, utan hastighetsmätare, med minst en person för mycket i bilen, i oanade hastigheter. 127 kilometer i timmen, närmare bestämt. I alla fall enligt polisens laser… Och gissa vad? De tog körkortet.

Att vara utan bil och utan körkort är för min del i princip samma sak som att vara utan armar och ben. Hopplöst och handikappat. Och förbannat tråkigt…

Hur som helst, jag var körkortslös i lite drygt två månader. Fick göra om rubbet och ta ett nytt, som jag för övrigt håller väldigt kärt och inte alls tar för givet längre. Och bilen då? Den fick adopteras bort. Trasig. Kvaddad. Pöntad.
Jag grät som ett barn när jag såg den metallicblå lacken glimma till i horisonten. Bye Bye, Baby, Bye Bye.

Och sen då?
Sen körde jag pojkvännens golf tills han fick sitt körkort tillbaks (om vi inte är gjorda för varandra – then who is?), sen förbarmade sig chefen över mig och lät mig åka i caddyn. Caddyn är det fulaste du kan tänka dig i bilväg – gånger tre. Den är fruktansvärd, och rent ironiskt kallar jag den för Caddylacken (Cadillac, värstingbil, jänkare...? Fattar du inte det roliga här så är du chokladmjölk). Det gick rätt bra, ända tills jag tankade den full – med diesel. Vanligtvis går det alldeles utmärkt med bensin… Som tur är kör chefen bärgningsbil och Fredde fick komma och hämta mig en kilometer från Statoil.
Efter dieselincidenten fick jag inte köra Caddylacken mer… I stället välsignades jag med en Volvo 240.

Mattsvart.

Risig.

Trimmad.

Med insparkad framskärm och könsord i taket, vad mer kan man begära av en bil?
Mamma slog bakut och nästan grät när hon fick se den första gången och även om det har gått flera månader sen dess så gör hon det faktiskt fortfarande… men själv börjar jag bli ganska fäst vid den. Den är lite speciell…

Till exempel, så har jag haft VÄLDIGT begränsat med fläkt på sistone, (men är ju själv ganska blåst så det får ju gå ändå) och det har varit lite jobbigt att se någonting what so ever genom rutan på morgonen. Dels för att efter att man har skrapat rutorna på utsidan, så måste man skrapa dem på insidan, och oftast är det konstigt nog ett tjockare lager på insidan. Dels för att jag faktiskt måste andas, och mina andetag liksom fastnar på den kalla rutan, och eftersom ingen fläkt blåser bort dem så fryser de fast på rutan, vilket i sin tur leder till mer skrap.
Som en desperat åtgärd mot rutskrapning pillade jag lite på ett reglage som heter AC, det lät liksom fläktvänligt… Det enda som hände när jag vred på AC-knappen var att bilens varvmätare fick frispel och ångade på uppåt. Mycket obehaglig upplevelse, så hädanefter låter jag AC-reglaget vara…

Vissa mornar går det inte heller att stänga dörren på förarsidan. I alla fall inte från insidan. Så det är bara att kliva ur, stänga dörren efter sig, kliva in på passagerarsidan, klättra över växelspaken och sedan är det bara att tuta och köra.

Och det där med att ha ett tändningslås, och en nyckel som passar är för amatörer. Riktiga bilar behöver minsann inte sånt trams. Min bil startar man med valfri skruvmejsel/nyckel/skruv/spik/häftstift, och inte i något tändningslås inte, utan i en slags dosa (som skulle kunna vara en avlägsen kusin till ett tändningslås) som hänger lite nedanför ratten. Sedan lägger man helt enkelt sin skruvmejsel/nyckel/skruv/spik/häftstift på ett lämpligt ställe, så att man slipper leta upp något annat att stänga av bilen med. Mycket praktiskt!

Och så har vi växellådan... I en annan, normal bil är det väldigt lätt att avgöra vilken växel om är vilken och vart den växeln befinner sig. I min mattsvarta 240 är det lite mer som att röra runt i grytan när man tar i växelspaken. Det är helt och hållet slumpen som avgör om du får in backen, ettan eller trean när du startar, så man bör iaktta försiktighetsåtgärder om man är på en stor parkering eller har en stor, blank och dyr bil i närheten.

Senast igår, när jag vevat igång bilen och backat ut från gården var det massor av snö på rutan på passagerarsidan. Som den handlingskraftiga kvinna jag är sträckte jag mig mot passagerardörren, öppnar den och drämmer sedan igen den ordentligt för att snön skulle åka av. Då tutade det till i fläkten, som sedan gick igång med ett skrik. Som i ett lyckorus körde jag vidare, tills jag märkte att det luktade pyton i bilen. Det luktade bränt, med inslag av kemikalier. Och den kombinationen är inte att föredra när man sitter i en bil, så jag fick helt enkelt stängda av fläkten och återgå till mitt fläktfria, men väldoftande liv.

Hur som helst, det är en fin bil.
Den gör mig oftast på bra humör och den startar utan större protester även om den är begravd under ett decimetertjockt snötäcke. Troligen så är den mest tacksam över att det faktiskt finns någon som rastar den över huvud taget på dagarna, och än så länge har jag lyckats hålla mig på vägen.
Sen att det regnar in i den och luktar lite skumt ibland, det är sånt som hör till när man kör 240.

15 grader kallt.
En hispig häst ska ridas.
Tältet är låst.
Ny kod från och med 5/2.
Ny kod...
Ny kod ny kod ny kod... Jag läste den satans koden på anslagstavlan i morse..!
Ny kooooood.
Fuck!
15 grader kallt.
Hispig häst som nu har börjat studsa av otålighet.
Låst.
Okeys... Vilka kan nya koden?
Smsar Linn, Karin, Carro och chefen...
Får svar från the big boss först.
Öppnar.
Läser.
"Mddt"
Detta följs av en djup suck av tacksamhet.
Jag förstod. På direkten. Förstår du?
Kolla på mobilen, hajar du det inte då så tillhör du en äldre generation.
Hur som helst, Chefen tilhör en äldre generation...

Jag skulle kunna skriva en bok med den titeln.
En riktigt bra bok dessutom.
Den skulle börja någonstans när jag var 14-15, med Niklas. Ryss är hans ökända öknamn. The baddest of the bad. Sen skulle det fortsätta med Patrik, Calle (min första oficiella pojkvän), Daniel (min andra oficiella pojkvän), Adrian, Micke, Håkan, Frans, Henrik, Lars, Emil, Peter... Inga väldiga s(p)år i hjärtat direkt.

Däremot finns en Per, en Fredrik, en Andreas, en Tommy och en alldeles egen Per-Anders som jag verkligen verkligen inte skulle kunna föreställa mig ett liv utan.
Jag skulle göra allt för dem.
De är mina pojkar.

Fredrik och Andreas är bröder, de är helt underbara båda två. Fredrik har kunnat reta mig till vansinne på ett sätt jag inte önskar min värsta fiende, även om han alltid gör det med en smula kärlek. Andy har ett hjärta av guld. Om någonting hände mig, om jag kidnappad, våldtagen, misshandlad, överkörd... då skulle jag ringa Andreas, för han skulle göra allt som stod i hans makt för att rädda mig, hämta mig och ta hand om mig. För det är faktiskt sånt som Andy gör bäst.
Tommy är min vän. Vi bakar bullar ihop, pratar i telefon ihop, rockar ihop... Tommy finns där för mig när jag behöver honom (det kan bero på att det blir ett jävla liv om han inte skulle finnas till hands när jag behöver honom). Han är bra vän, en av de bästa.
Polaren Per är något av det bästa som har hänt mig. Om jag inte hade träffat P-A i somras, och om han inte hade tagit mig med storm, så hade jag troligtvis lagt ner mycket energi på att fånga Pers hjärta. Nu blev jag ju lyckligtvis tagen med storm av P-A, och Per är vår gemensamma pojkvän (hihihi), han är en av de underbaraste underbara.

Och varför svamlar jag om mina män nu då?
Jo... För tillfället äter jag kall pizza, dricker juice ur förpackningen och tittar på mina fantastiska favoriter.
De sitter i soffan med varsin öl i handen och kollar på film. Troligen med en Vin Diesel som skjuter och slåss, antar jag.
De är så söta. Vi är som en familj. Hahaha.
P-A och Per har varit jättesnälla och hjälpt mig att flytta ut ur min lägenhet idag. De är (till skillnad från mig)starka, och det är en himla fördel om man ska bära sängar och soffor.
Så nu ska jag snart plocka i ordning en massa saker på övervåningen, och lämna mina babes i soffan.

Det känns bra. Nu bor jag här på riktigt. Och han är min på riktigt.
Och jag är hans alldeles egna.