• Tre saker/personer jag inte förstår mig på:

• Tre saker som finns på mitt skrivbord:

Jag sitter i soffan, och på soffbordet står:
-En nästan uppäten pizza
-Mobiletelefon och hemtelefon
-P-A's snus-

• Tre saker jag sitter vid:

-Tvn. Simpsons minsann.
-Nisse the dog.
-En massa kläder som ska packas ner i resväskan.

• Tre saker jag gör just nu:

- Bloggar
- Planerar, jag vet fortfarande inte om vi åker på lördag eller söndag eller om vi är två eller tre eller fyra som åker.
-Dricker massor av vatten.

• Tre saker jag vill göra innan jag dör:

-Känna mig riktigt rik.
-Föda barn.
-Erövra världen.

• Tre saker jag kan:

- Skriva och fota.
- Ljuga.
- Älska.

        Tre saker jag inte kan:

- Forma tungan som ett V
- Prata tyska
- påstå att jag har mycket tålamod

         Tre saker jag tycker att du ska lyssna på:

- Bowling for soup
- Mötley Crüe
- Din mama, för hon har säkert rätt

         Tre saker jag skulle vilja lära mig:

- Att skapa ordning i stället för kaos
- Att tjäna stora pengar snabbt
- Att kontrollera mitt humör

• Tre favoriträtter:

- Risotto med kantareller och fläskfilé
- Broccoli i alla former
- Mango i bitar och vaniljglass med chokladkross :D

• Tre personer jag utmanar:

- Dig
- Din kompis
- Din kusin

I'm getting out of here.
Det känns märkligt.
På torsdag åker jag till syrran, sover över där och styr kosan mot Falkenberg på fredagsmorgonen.
I Falkenberg ska jag antagligen spendera en hel del tid framöver...
Jag ska jobba med hästar.
Och jag ska ta med min egen.

Det känns helt sjukt.
Det känns som inget annat någonsin.
Det känns bra, fast helt knäppt.

Åååh, jag är helt pirrig..! 

Lillasyster har som sagt komma hem för att fylla år.
Födelsedag = födelsedagsmiddag.
Födelsedagsmiddag = pojkvän med komplex.
Jag vet inte riktigt vad, men något händer med min familj när vi samlas för att äta middag. Och det är tydligen något som vi är ganska ensamma om, eftersom de flesta gäster vi har ofta sitter tysta och gapande av förundran.

Vi skrattar och gestikulerar och skålar och skrattar och bildar pakter och busar och skrattar och berättar historier och... och skrattar. Vi har väldigt roligt på våra middagar. Och vi låter definitvt inte maten tysta munnen...
P-A har däremot lärt sig annorlunda, i hans familj bildas inga pakter vid matborden, maten tystar munnen och ensam är stark.
Kontrasten är väldigt uppenbar och jag kan på sätt och vis förstå chocken.

However, idag har vi (jag och P-A alltså) ätit middag med hela familjen, plus farmor och farfar.
Och bara för att farmor och farfar är gamla gamlingar är de inte mindre knäppa för det, vill jag lova.
Farmor älskar att berätta om när pappa var liten, och det roliga med hennes historier är att de alltid, alltid, alltid slutar med att han skiter ner sig.
Farfar pratar om lastbilar med P-A (som är lastbilschaufför) och delar med sig av sina enorma kunskaper om körning och hala underlag.
Farmor och farfar diskuterar mobiltelefoner, och nyligen hade farmor tydligen blivit vansinnig över den förbannade PINkoden - till slut hade hon helt sonika tryckt på allt som fanns att trycka på och blev sen ännu mer arg när hon kom vidare till nästa kod: PUK-koden. Men hon använder bara telefonen när hon är ute och går i môsen, för att hon ska kunna ringa 112 när hon ramlar omkull. Smart tant ;) Farfar tycker att det är mer på sin plats att ringa till honom, varpå hon svarar:
"När jag ligger tre kilometer ute på môsen och sprattlar och har brutit båda benen - vad tusan ska du göra då? Ska du bära mig kanske? Nej tack!"
Sen förklarar hon att om man ringer 112 så kommer ambulanspersonalen minsann med en bår och bär ut henne till ambulansen, medans farfar säkert skulle släpa henne ovarsamt. Vid det här laget så skrattade både jag och syrran tills vi bokstavligt talat hade kolsyra i hela huvudet (tack för den, Fanta exotic thrill...), eftersom vi båda hade fått en vision av hur farmor ligger och sprattlar ute i skogen. Hur hon lyckades sprattla så himla bra trots att hon brutit båda benen vet jag inte, och när jag och Maja var på väg ner under bordet av skratt och kolsyreöverdos fick mamma nog och plockade fram efterrätten.

Att plocka fram efterrätten är ett väldigt effektivt sätt att få familjen Janson att sitta som ljus och tysta som möss.
Efterrätten är helig.
Muslimer har Allah, Hinduismer har kossor, Amerikaner har McDonalds, Knutby har Kristi brud och familjen Janson har den allsmäktiga efterrätten.
Idag var det morotskaka med lime och nötter, en nyhet på vårt bord. Den var jättegod, men kan ändå inte mätas med trippelchoklad/kolatårtan som förförde oss senast. (Herre Jesus anamma, vilken tårta det var!)
P-A lyckades smita efter morotskakan, han skulle på dejt med Ola och jag blev kvar hos min knäppa familj.
Till slut fick jag med mig syrran i riktning mot stallet (brorsan var superglad över att få en anledning att lämna bordet och hängde med), men innan hon fick gå ut beväpnade sig farmor med kameran.
Farmor har tagit på sig ansvaret att dokumentera våra liv.
Varje födelsedag tas en bild på födelsedagsbarnet, och den bilden förs sedan in i ett speciellt album för födelsedagsfotografier. Vi har varsitt, givetvis. Och behöver jag nämna att farmor alltid tar kort när man blundar, eller gapar, eller ser sådär rysligt ful ut att man omöjligen skulle kunna känna igen sig själv om det inte vore för att resten av familjen är med på bilden (med lika snygga miner, givetvis).

Och vad ville jag egentligen säga med det här?
Hmm...
Det skulle egentligen handla om min lamslagne pojkvän, om skräcken i hans ögon när han får syn på alla konstiga, främmande maträtter på bordet, om hur han liksom förlorar talförmågan under middagens första minuter och om hur han drar en lättnadens suck när han sätter sig i bilen efteråt och tackar sin lyckliga stjärna för att han överlevde.
Nej, nej, han är inte ett dugg dramatisk.
Hur som helst, han är en god pojkvän.
Han skrattar också åt min sprattlande farmor.
Han äter lax och stjälkselleri utan att gnälla.
Han är godkänd av familjen, ce-märkt och innehar avelsdiplom.
Han har liksom accepterat att med en knäpp flickvän så kommer hennes ännu knäppare familj.
Han är ganska ultimat, faktiskt...