Tips tips!
Kluriga, förbannade texter är mina vänner.
Och ni som läser är mina vänner.
Let's get together:
In Benny we trust
(jag tipsar om Små rasister och gulliga nazister och Det här är mitt långfinger)
"Jo, förresten, jag är ganska ung...
... men jag tycker att det är bra att jag är ganska ung.
Tänk på det."
Skickade in en jobbansökan nyss.
Sen kom jag på att jag skickar från hotmail, vilket kan innebära att skräppostlådan slukar mailet.
Beslutade mig snabbt för att ringa och berätta det.
Sen beslutade jag mig ännu snabbare för att påpeka min ålder, bara för att om inte jag gör det, så kommer någon annan göra det.
Det är jävligt svårt att ha drömmar om drömjobb när man är 21, eftersom du innerst inne vet att du är för ung (eller snarare: du vet att de som minsann bestämmer anser att du är för ung).
Det är lika bra att ta de andra jobben, bli bitter och äldre, för att slå upp ögonen när du är 32 och inse att du faktiskt var mer kvalificerad för drömjobbet när du var 21 än vad du är nu.
Och som ren hämnd på dig själv för att du inte tjatade bättre och armbågade dig fram i kön, så tänker du minsann låta varenda person under 25 lida för ditt misstag.
Bra dag?
Nej, inte alls faktiskt...
Just det...
Jag hämtade Marie, vi åkte in till Sunne för att hämta Emma och ungefär vid biblioteket slockande bilen. Ljuset i bilen i alla fall. Panik utbröt, givetvis.
Är det en enda gång om året som en biljävel krånglar, så är det garanterat en timme innan den ska besiktas.
Merde!
Hur som helst, Marie var ovanligt briliant och satte igång både stereon och varningsblinkersen samtidigt och vips - varde lys.
Väl i Hagfors (ja, vi kom dit i tid!) möttes av en trevlig ung man som gav oss varm choklad och diskuterade Maries buss. Den är knappt invigd och redan legendarisk... Hur lyckas hon?
Hur som helst, min bil gled igenom besiktningen som på ett bananskal.
Ingen rost, bara liiite lite på skärmkanterna.
Bromsarna gör sitt jobb.
CO-värdet är obefintligt.
Tutan tutar.
Enda anmärkningen var att jag inte hade fyllt på rutsprut - men det spelar ingen större roll.
Och som tur var så hörde han inte de märkliga motorljuden, eftersom jag var smart nog att uppehålla honom med att prata om golfens K-värde. Jag är ett mycket slugt däggdjur...
Nu ska bilen rulla felfritt i ett år till i alla fall, får se hur länge jag har kvar den.
Jag måste ju snart införskaffa en bil med drag...
Lucky Rider
I love you
Jag älskar att ni läser här, i really do.
Jag älskar er extra mycket när ni läser här, trots att jag inte skriver något.
De senaste månaderna har jag inte skrivit så mycket, jag vet. Och jag beklagar det. Men ändå har jag haft mellan 20 och 60 besökare om dagen här.
Det är beundransvärt hur trogna ni är, och jag förstår hur sura ni borde bli när ni ser att jag inte har uppdaterat.
Det ska bli skärpning på det nu.
I'll do better.
Nu ska jag städa min bil, den ska besiktigas klockan 10.05.
I Hagfors av alla hålor.
Vad kan jag möjligen ha gjort för ont för att behöva utstå något dylikt?
Herregudars, jag är ju inte ens säker på att jag hittar dit...
Ni får en uppföljning i kväll..!
Jag behöver en nörd
Seså, internetsuckers - ge mig en nörd!
Pojkvännen är på träning och jag är i behov av stimulans.
Ja, telefonisk stimulans givetvis.
Vad trodde du?
En ny telefon (nej, inte mobil) har införskaffats.
Den är tydligen värsta sortens, med stor färgskärm, roliga ringsignaler och VIPhörna för vänner. Den kostade givetvis en smärre förmögenhet, men "då måste den ju vara bra!" som pojkvännen sa. (Ja, det var han som pröjsade)
The thing is... att min telefon inte riktigt känner igen mig.
Den känner inte igen någon.
Jag skulle faktiskt bli förvånad om den ens kände igen sig själv i telefonboken.
Min nya, dyra telefon är en trögfattad jävel.
Bevis:
Jag sitter hemma i soffan, jag har en telefon i varje hand.
Jag ringer till min hemtelefon från min mobil.
Det står "EXTERNAL" i displayen.
Okeys.
Jag sparar mitt mobilnummer i hemtelefonens telefonbok.
Jag ringer till min hemtelefon från min mobil.
Det står "EXTERNAL" i displayen.
Jag är tämligen bombsäker på att jag sparade mitt nummer som LISA, inte som EXTERNAL.
Jag ringer till min hemtelefon från min mobil.
Det står "EXTERNAL" i displayen.
Jag blir irriterad.
Jag går igenom alla möjliga settings på telefonen, byter bakgrundsbild och ringsignal i farten, skapar en pinkod och ringer internt (hur nu det är möjligt?!), men tror ni att det finns en enda inställningsjävel för att få telefonjäveln att förstå att jag heter Lisa!?
Nej.
Det finns det inte.
Inte en enda.
Damn!
Jag är irriterad.
Jag behöver en nörd.
En telefonnörd, som på telefoniska kan förklara för den högfärdiga översittartelefonjävlen att jag heter Lisa, och att det ska stå att Lisa ringer när Lisa ringer, annars blir Lisa väldigt arg.
(Nej, jag har inte läst manualen. Det heter MANual. Min man får således läsa manualen)
Graman
How to NOT do it...
Good
Ja, ni vet. En sån där god dag.
Jag hade en god morgon. Egentligen.
När det gäller goda mornar får man inte vara kräsen.
Hur som helst.
Jag vaknade.
Sen tänkte jag "Nej, nej, nej, nej, nej..."
Och sen somnade jag om.
Sen vaknade jag en timme senare av att Johanna skickade ett sms, hon var redan pigg som ett piggsvin, hade redan hämtat sin bil, var redan i stallet och undrade när jag och Josse skulle behaga anlända dit. Jag svarade att Josse säkert redan var vaken, och att jag skulle vara tvungen att ligga kvar i sängen en stund och tänka igenom min situation.
Min situation behövdes egentligen inte tänkas igenom, bara uthärdas.
Så jag uthärdade min situation, åt en oerhört fiberrik frukost (bestånde av fyra digistivekex), åkte till stallet och väntade på att jag skulle på en god dag.
Efter eviga evigheter av väntan fick jag en god dag.
(Om man bortser från regn, blåst, lera och en hel ponnyarmé så var det en väldigt god dag.)
Min fantastiska häst skötte sig utmärkt (nåja) på banan och vi placerade oss i båda klasserna.
Hon är underbar, the incredible Norp.
En dam helt i min smak.
Efter en hel dags slit i stallet, på banan, i blåsvädret och på hästryggen, fortfarande med fyra digistivekex i magen (som i och för sig hade fått sällskap av en bit kärleksmums) och på gränsen till dödsriket längtade jag efter en god kväll.
En god kväll är inte särskilt svår att fixa, tack och lov.
En god kväll innehåller fyra små rätter, med friterad kyckling i stället för friterade räkor.
En god kväll innehåller min pojkvän, precis så underbar som han är.
En god kväll innehåller soffan, ett täcke, en kudde och den underbara pojkvännens arm.
En god kväll innehåller en hel del mys, två marsvin, dämpad belysning och en flera minuters hångel.
Gissa om jag har en god kväll just nu?
Jag har definitivt en god kväll.
Och jag har en känsla av att en god natt närmar sig...
Lasta mig full..
Jag spenderar ungefär 70 % av min vakna tid i stallet,
men jag MÅSTE se Smallville en gång om dagen
Digistivekex, tekakor och o'boy till frukost, kompromissa inte med en hungrig Lis.
Grönt te med citrussmak, eller Morocco-te.
Vaniljglass med krossad choklad och kiwi, banan och mango till det.
Min stegräknare, how i love it.
Heart Line
I'm getting a cat
Nu börjar det igen, precis som det gjorde när kylan kom förra vintern.
Jag ligger i sängen, lampan är släkt, älskling ska alldeles snart börja snarka, och så hör jag:
Krafs, krafs, krafs.
Genast klarvaken.
P-A får snarka senare, väcker honom i mild panik.
"HÖR!"
Krafs, krafs, krafs.
"Nej. Inte igen..." säger han.
Krafs, krafs, krafs.
Det kommer från väggen.
Insidan av väggen.
Där det finns varm och fluffig isolering att krafsa omkring.
Antagligen är det bara en tidsfråga innan jag drar ut besticklådan och finner en mus bland smörknivarna.
Eller att jag se att de har tuggat på min träslev.
Jag lovar:
Ett krafs till, och jag kommer att ha en hungrig katt inom en oroväckande snar framtid.
It hurts, oh it hurts
Nej, det är inte the love som hurtsar.
Den är min kropp.
Igår blev jag nämligen överkörd.
Bokstavligt talat.
Av en häst.
Och det är då absolut inget jag rekommenderar dig att prova,
för det gör förbannat jävla ont och är rikigt, riktigt otäckt.
Jag har i alla fall tagit med mina smärtor på utflykt till farbror doktorn idag.
Alla på vårdcentralen som jag varit med kontakt med har flera gånger påpekat vilken ofantlig tur jag har haft. Tänk om jag blivit sparkad i huvudet, eller brutit armar eller ben, eller till och med döden dött.
Ja... tänk om det vore så väl.
Om jag i alla fall hade råkat dö lite grann, så hade jag sluppit att ha så satans ont.
För det gör ont.
Det förklarade jag för doktorer och sköterskor.
Och i gengäld förklarade de varför jag har ont.
Jag har ont för att jag har muskelinflammationer i låret, nacken och båda skulderbladen.
Jag har ont för att jag har muskelsträckningar i nacken, skulderbladen och ländryggen.
Jag har ont för att jag har fått sprickor i revbenen, som kommer att fortsätta gör ont ett bra tag. (det har doktorn lovat)
Det här innebär att jag har ont när jag står, går, sitter, ligger, kör bil, andas, skrattar, hostar, kramas, sover, mockar, dricker, äter, kissar, vaknar...
Och det i sin tur innebär att jag kommer knapra en hel del värktabletter de närmaste dagarna.
För övrigt är jag helt övertygad om att jag kommer vara fit for fight snartare om ni bara tycker jävligt synd om mig.
Det är skönt av vara synd-om-tyckt.
Hörde nyss från nedervåningen:
HAHA!
Jag har pac-man!
(det kommer bli en lång, ensam och kall natt...)
Jag är inte det minsta full.
Därför är min telefon avstängd.
Eller... Älskling är inte full. Han är bara okontaktbar.
Hans bror har gett honom ungefär 12 miljarder spel till nintendo 8 bits.
Gissa hur glad jag är över det?
Just det, noll och ittna. ;)
Dixner är inte heller full, vi har nämligen samling i stallet klockan 07.00 i morgon bitti.
Jag ska på tävling och hon ska minsann med. Här kommer ingen undan.
Lil'sis har varit hemma i helgen.
Hon är så söt.
Söt som havregröt.
Brolle har också varit hemma, fast han är inte så söt.
Han är snarare snygg.
(och singel! maila för hans nummer!)