Nu vill jag inte vara den som går händelserna i förväg...
Men jag tror att jag är vääääldigt nära att få ett hem.
Mitt i stan.
Mitt i mitt i stan.
Centralare än centralast.
Både jag och Håkan skulle älska det.

Han säger upp sin lägenhet. Nu.


Pirr pirr!

Jag kan ha återuppstått.
Idag är tredje dagen sedan jag plötsligt insjuknade i århundradets förkylning, och jag kan ha återuppstått.
Eller så är jag hög på hostmedicin, c-vitaminer och halstabletter.
I don't know.

Jag har i alla fall duschat.
Och målat mina tånaglar chockrosa.

Skrämmande fakta:

Mellan 15 Januari - 12 april har Håkan ringt till mig 418 gånger och pratat i totalt 82:34:35.



Vi är jättekära.

Vildan har smittat mig.
Jag är förkyld.
Som fan.
Än en gång har jag drabbats av de fyra förbannade F:en.
Mitt snor (som produceras i extremt imponerade mängder, man kan tro att kroppen inte har något annat för sig än att vikariera som snorfabrik...) jävlas med mig, och har främst följade tre egenskaper:
1 - Att hålla mig vaken på nätterna och ge mig andningssvårigheter.
2 - Skrämma mig med sina klara färger, det varierar mellan grönt, grått, rött, vitt och gult. (!!)
3 - Slemma runt i min hals och göra mig hysteriskt orolig för att få lugninflammation eller influensa.

Mysigt va?
Snoret har dessutom satt hela min kropp i obalans. Finland har intagit mitt ansikte, jag luktar illa och jag spenderar 80% av min vakna tid med att försöka få huvudet att tänka klart och sluta snurra, och som om det inte vore nog är jag så jävla slö att jag jag måste öka mitt sockerintag för att orka med mig själv.

Just nu är det faktiskt inte så synd om mig.
Min älskade chef har förbarmat sig över sin stackars sjuka hästskötare (eller... egentligen är det nog främst Vildan hon har förbarmat sig över) och köpt två säsonger av CSI Miami och fyllt frysen med Ben&Jerry's.
Jag har således utökat mina favoritsmaker, nu är det inte bara Cookie Dough och Baked Alaska på listan, utan även Chocolate Fudge Brownie, New York Super Fudge och Phish Food.
Inte undra på att jag känner mig som världens svullo at the moment...

Nu trippar jag längs memory lane.
Jag har säkert helt glansig blick och ett fånigt leende på läpparna.
Den här listan gjorde mig alldeles varm inombords.
Jag är ett barn av min tid.

80-talet.
Underbart!

Vi som "knackade på" hos våra kompisar utan förvarning när vi ville träffa dem
Vi som slog in skolböckerna i diverse fina skydd för att vi behandlade dem med respekt
Vi som kan skillnaden mellan discodans och tryckare
Vi som har sparat en blå/röd kudde fylld med märken såsom silverfisken och baddaren
Vi som någon gång har haft en OKEJ-poster upphängd på väggen
Vi som samlade på allt - främst kapsyler
Vi som var den första generationen som kunde zappa mellan Skurt och Björnes magasin
Vi som i våra egna dagböcker inte kunde undvika att använda samma fraser som i "Berts Dagbok"
Vi som försökte allt vad vi kunde att bygga lika fina trädkojor och hitta lika coola "gömställen" som det fanns på TV
Vi som förmodligen var den sista generationen att motta hemstickade tröjor och sockar från våra far/mor-mödrar 
Vi som visste skillnaden mellan att ringa billiga lokalsamtal och dyra riksamtal
Vi som trodde att vi blev rika när guldtian ersatte papperstian
Vi som upptäckte erotik genom ryska posten och snurra flaskan
Vi som hade kvar Sovjet i kartboken hela grundskolan (trots upplösningen
Vi som trodde att pins i stil med "Rör inte min kompis" skulle förändra världen
Vi som började "hänga med våra polare" när det blev för ocoolt att "leka med våra kompisar"
Vi som jublade när gröna/svarta tavlan bytades ut till whiteboards i skolan
Vi som fick hjälpa läraren att trycka på play på videoapparaten
Vi som spelade in musik på kasettband genom radion
Vi som drack Cuba Cola och Jaffa
Vi som läste OÄ i skolan
Vi som insåg att dagliga duschar och deodorant är en självklarhet
Vi som var närvarande medan myrornas krig fortfarande gick på TV
Vi som fortfarande säger negerbollar och aldrig har sagt det och menat något förolämpande
Vi som smaskade omkring med Jenka, Shake eller Hubba Bubba i munnen 
 Vi som fick fler finnar av Clearasil 
 Vi som hade påtvingade brevvänner i grannorten
Vi som inte fick slänga maten eftersom det fanns barn i Afrika som uppenbarligen var hungriga
Vi som drack Sunkist ur pyramidformade förpackningar
Vi som fortfarande kan dansa Macarena till punkt och pricka
Vi som är de sista att komma ihåg movieboxen 
Vi som år Spirello och inte Twister
Vi som var de första i backen med snowboard
Vi som använde telefonkort och beeper innan mobilernas tid
Vi som vågade säga nej till droger men som tvekade vad gällde våld (kampanjen)
Vi som hade föräldrar som inte helt förstod att varumärken betydde allt på skolgården
Vi som har försökt att säga krankelibrankelfnatt eller killevippen för att se om det gav någon effekt
Vi som lärde känna Robert Gustavsson genom Björnes Magasin och inte Parlamentet
Vi som i våra busringningar aldrig lyckades lika bra som Hassan gjorde på radio
Vi som åt Bamse-meal på Clock innan vi upptäckte Happy Meal
 Vi som käkade Raider och inte Twix!
Vi som hade en hel hylla med filmer som vi spelat in från TV på kassetband 
 Vi som hade bänkar med lock på
 Vi som gjorde fingerlekar med garn" såsom vaggan, eiffeltornet och fiskenätet
Vi som kunde ringa in och få chansen att spela Hugo i direktsändning (och tycka alla andra var så dåliga) för att vinna sega råttor av Sofi Propp
 Vi som hade skateboards med bromskloss
Vi som vet hur man gör popcorn på spisen
Vi som fick lära oss att Pluto var en planet

I lördags var jag och Lisa och solade. Håkan var visserligen också med, men han undviker cancergrillen av smått hypokondriska hälsoskäl.

Varje gång jag kliver in på Solhuset så är jag rädd att jag ska skrämma livet ur personalen genom att blända dem totalt och ge dem bestående ögonbesvär med min vita hud eller att de ska tro att jag är en blek, vandrande vålnad. De, i sin tur, brukar få mig att känna mig som världens loser när de granskar mig från topp till tå och rekommenderar mig att sola i max 10 minuter, eftersom "Det var ett tag sen sist, ser jag...". For fän, det var förra veckan, och jag kan inte hjälpa att mitt pigment är ganska obefintligt. Speciellt på benen, oturligt nog. Jag brukar vända på mig och lägga mig med huvudet vid fotändan bara för att de där ansiktsfärgsförstärkninggrejerna ska grilla benen i stället för att mina kinder ska se generade ut resten av dagen.

Smart blondin.

En annan smart blondin solade för första gången i sitt liv för bara några veckor sen. Hon fick tydliga instruktioner om hur det skulle gå till och vad hon skulle tänka på, allt för att undvika skrik, panik och klaustrofobi.

När hon var klar och kom ut från solariet var hon strålande nöjd:

"Det här var ju hur enkelt som helst! Jag behövde bara ligga där, låta det vara varmt och skönt och vända på mig då och då..!"

Vi andra blev lite fundersamma angående det där med "vända på sig", hon tittade på oss som om vi vore 
korkade och förklarade tålmodigt att det var ju givetvis för att "Man måste ju sola ryggen också!"

Herrejösses.

Jag fick en vision av hur hon rullade runt inne i solariet, hur det bankade och lät, hur jobbigt det var att det var trångt och obekvämt och hur de svarta ögonskydden for och flög runt därinne.

Vi skrattade lääänge, och för det fortfarande på tal vid väl valda tillfällen.

MarioCart på Wii, i en och en halv timme.
Herrejävlars anamma.
Jag och Mathilda har spelat tills vi svettades, skrek och skrattade hysteriskt.
Till slut hade vi stirrig blick, var alldeles yra och rosiga om kinderna.
Tv-spel och motion, vilket underbart koncept!
Wii ftw!


Kvällen är räddad!

Att leva i synd är en sak, det kan vara både kul och lärorikt, men att äta i synd är bra mycket godare.

Jag har ett kylskåp som jag egentligen borde använda som garderob eftersom det ändå alltid är i princip tomt. (sånär som på lite lök, vitlökssås och Wapnös färskost.) Hur som helst, när jag stoppade in huvudet i det för en stund sen för att vråla "MAAAT" och lyssna på ekot, så fann jag en burk/tup/cylinder med croissanter i dörren.
Halleluja!
Jag kommer troligen äta årets mest osunda lunch, men det är jag värd.
Croissanter med Nutella, och kanske några med apelsinmarmelad och mango i.

Gottigotti!

Det diskuteras rätt mycket om poliser och barnmördare theese days.
Och poliser som varnar barnmördare för... Just det, poliser.
Ironiskt, någon?

Aftonbladet, som gottar sig i både polisers, barns och barnmördares elände, har tänkt till ordentligt och formulerat dagens fråga like this:
"Har du förtroende för polisen?"

Totalt har 45394 personer röstat, hittills.
25%  av Aftonbladets läsare har förtroende för polisen.
75% av Aftonbladets läsare har inte förtroende för polisen.
Det kan visserligen bero på att 75% av Aftonbladets läsare säkert har blivit påkommna med något fuffens i görningen av Harry Haffa himself, eller att de har fått böter för något mer eller mindre lämpligt, eller att de anser att poliskåren hör till samhällets främsta avskum utan någon särskild anledning.
What do I know?

Jag vet i alla fall att poliser i allmänhet är rätt schyssta typer. (Undantag: Trafikpoliser, som i regel är hår av hin och sadistbölder i röven.) Man litar på snuten i de flesta lägen, men eftersom vi bor i Mesländernas Mesland, så är polisen ganska hårt hållen, handlingsförlamad och deras egna initiativ bestraffas antagligen ganska hårt.
Så.. Vi bor alltså i ett mesland, med mespoliser som ingen (eller i alla fall typ 75% av Aftonbladets läsare) har något förtroende för.

Om jag var illa ute, förföljd, hotad och i rejäl knipa skulle jag nog inte ringa polisen.
De skulle antagligen inte ta mig på allvar, eller påpeka att det inte finns resurser.
Jag skulle ringa Hells Angels, skänka dem lite bistånd och sova gott om natten. Vi snackar knogjärn och insmugglade pistoler, whiskey och läderjackor, kedjor och järnrör.
Ingen skulle våga kröka ett hår på mitt huvud när Bulten och Biffen stod bakom mig.

Jag vet, jag borde ha gjort det tidigare, men min kamera har vilat i en vecka och bilderna har inte kommit in i datorn förrän nu. Här är i alla fall beviset på att det finns trosor som fullkomligt skriker "American Virgin!".
Typiska highschoolsfilmstrosor, med andra ord.

Jag har haft en jättespännande konversation med min bror alldeles nyss.
Vi har pratar om pengar och jobb.
Han är rik som troll, den jävlen.
Och hans största mål just nu är att bli miljonär och låta göra en staty av han själv.

"Planen är att den ska se ut som om den håller upp taket så det beror ju på vad högt det är i tak.. kanske får ha en grund på 60cm eller nått. Och den ska va i romerskt stuk.."

Hmm.
Ja, det är ju bra att han har specifika mål här i livet, även om jag främst syftade på jobb och yrkesval när jag frågade vad han ville göra. Han har ju sysslat med både det ena och det andra, och jag tror att det är ganska bra att ha ett jobb om man ska bli miljonär...

"Jag vill göra utlandstjänst och bli polis.. men helst vill jag bli rik kostymnisse eller rockstar"
Bra broh, jag håller på dig.
Ingenting är omöjligt och det skulle vara rätt så dökoolt att ha en rockstar i familjen.

Seriösa spekulationer såhär på eftermiddagen.
Nu vill jag inte vara den där jobbiga flickvännen, men... What the hell!

Hunkens kompisar har varit väldigt snabba med att toffelförklara honom sen han blev ihop med mig.
I totally disagree.
Visst, han är vardagsromantisk, ger mig saker, avsätter en hel del tid för mig och me only och skämmer bort mig. Men det är inte toffligt.
Det är käääärleeek! (Och antagligen ett medvetet strategiskt drag...)

Så, om inte det är toffligt....
Vad är då toffligt?

Enligt susning.nu:

Att stå under toffeln, (från ty. unter dem pantoffel stehen) med syftning på skon som symbol för herravälde och toffel som typisk kvinnlig fotbeklädnad.
Ytterst anses uttrycket komma från Asklepios yttrande till Herakles:

"Jag blev aldrig som du slagen med Omfales guldsandal "

Härifrån kommer uttrycken toffelregemente och det ironiska toffelhjälte.

Alltså, om man tolkar det här lite fritt, så är en toffel (eller toffelhjälte) en kuvad stackare, som kryper för sin kvinna och inte har något att säga till om.
Det är inte riktigt Håkans grej.
Mer intressant är (och min mycket empiriska undersökning visar) att uttrycket "Toffel" främst används av killar om killar. Att toffelförklara någon är inget som tjejer gör.
Why is that?
Jag tror att det har att göra med vad som anses manligt och inte - av män.
Vardagsromantik är kanske inte lika manligt som motorcyklar, muskler och stryktipset, men som tjej så föredrar man (i regel) definitivt lite love i stället för lukten av motorolja. Däremot så skulle jag inte stå ut med en man som inte tar några initiaitv alls eller som är superromantisk every minute of the day. No thanks, ge mig lite motstånd och någon att bråka med, tack!

Och förresten, om mannen är toffeln - vad är då kvinnan?
Stilettklacken, vass och livsfarlig?
Sneakers, alldaglig med skön?
Träskon, hård som sten?
Crocs, skön men ful som stryk?
Gympaskor, specialdesignad, ändamålsenlig och illaluktande?
Gummistöveln, enkla och praktiska när man vill komma in i dem och ut ur dem snabbt?

Och nej, tro nu för guds skull inte att jag har börjat träna eller något annat sånt dumt.
Jag har börjat åka tåg.
Trains, ni vet?

När jag åker tåg, vilket blir ungefär 20 timmar (!!) i månaden theese days, så hinner jag träffa en massa märkliga, inspirerande och skrämmande människor.
Bland annat har jag träffat en söt norrländsk elektriker vars flickvän är operasångerska, en extremt tråkig lärare som aldrig ens kunde minnas om han verkligen har gapskrattat någon gång, Pontus som drack vin och visade sin tatuering för mig och halva vagnen, han som jag såg på film med ända till Åmål och en riktigt söt tremånaders pitbullterrier som heter Boss...
Nu senast träffade jag Mats. Han jobbar som chefsutvecklare.
Och när jag frågade vad det var han utvecklade, så svarade han "Chefer". (Då kände jag mig alldeles särskilt smart...) Hur koolt som helst, vi hade superintressanta diskussioner och fyllde i ett personlighetstest tillsammans. Trots att han är minst dubbelt så gammal som mig så hade vi massor gemensamt och svarade likadant på varenda fråga. Så nu väntar jag på ett mail från honom med vårt restultat.

De här människorna gör att det är hur kul som helst att åka tåg, och för varje gång så växer förväntningarna på en intressant diskussion med en intressant person.
Nästa gång jag åker tåg är på söndag, så om någon planerar att åka tåg mellan Göteborg och Karlstad på eftermiddagen - let me know. Annars är det bara att hålla utkik efter en söt blondin med lila glasögon och rufsigt hår.

Hahaha, dagens citat.
Jag blir mer och mer övertygad om att jag kommer aldrig tröttna på Håkan, han serverar mig en god portion underhållning varje dag. Helt underbart!
Nu har min man dessutom tagit kommunikation med djur till nya höjder:
"Varför låter du sådär, kattkräk? Kan du inte prata eller?!"
Hahaha!

Den värmländska trollskogen kryllar av... troll.
Givetvis.
Och en hel del unga talanger.

Själv är jag helt övertygad om att någon Castelbabes underbara tavlor kommer att pryda en vägg hemma hos i mig framtiden. (Det vill säga: när jag får ett hem, och en vägg...) Och jag hoppas indeed att min man håller med, för om jag måste välja, så blir det svårt...

The (nästan) complete suglista of april 2008:

- Avstånd
- Att mina pengar är slut. Helt slut. Skitslut.
- Patrik Isaksson. Helt ärligt, när ska människan sluta sprida depression över svenska öron?
- Avstånd
- Svåra beslut om min framtida utbildning
- Motivationssvacka deluxe
- Evigt oflyt
- Akut hångelbrist
- Avstånd

Okeys, det här lär knappast komma som en nyhet, men jag måste bara få konstatera att:

Distansförhållande suger.

Som fan!
Jag vill hångla, jag vill kramas och jag vill bli killad på ryggen.

Och vad får jag?
Jag får sitta här, med telefonen i örat och gråten i halsen och snyfta om hur mycket jag saknar honom och undra när vi ses nästa gång.
Jag har fyra månader kvar i södern.
Fyra månader.

Det är liksom nu som man ska vara sådär äckligt nykär och inte kunna släppa varandra. Vara sådär orättvist lyckliga och romantiska att alla runt omkring blir galna av avundsjuka.
Men nej, här sitter jag - nästan 50 mil away.

Distansförhållande suger.

I can feel it!
Även om det regnar så finns den där,
Den där känslan.

Det är precis samma känsla som klara, ljumma sommanätter när jag och Marie ringlar hemåt tiiidigt på en söndagmorgon.
Den där luften.
Det är precis samma!