"Asså... Det här är ett så kallat brat-party. Vi ska inte dricka champagnen, vi ska spruta den på varandra..!"

I love it!
I always loved it!
Här kommer en uppdaterad version:

LÄÄÄNK!

Sedär, sedär.
Här sitter jag och fryser.
All by myself.
Ingen Hunk att hångla med, eftersom han hånglar (eller förhoppningsvis inte!) med sina arbetskamrater på firmafesten. Inget bra att se på tv. Inget godis. Ingen skön värme. Ingenting att göra.

Jag tror att det är dags för det här:
(om man bortser från das cigarettos, förstås)

Urk.
Igår var jag så snäll att jag sa "Jaaa, men det är klart att jag kommer och hjälper er med hoppningen! 8 på morgonen? Inga problem!"
I'm so stupid.

Jag kvalar lätt som en plätt in till SM i morgontrötthet, med 80 minuters snooz som huvudgren.
Nu har jag i alla fall tagit sats och rullat ur sängen, krypit in på badrummet och borstat täderna, krälat in i Håkans mysbrallor och sitter och tvingar i mig lite yoghurt.
Och ja, jag vet. Jag är redan lite sen.
Det blir liksom bara så.

Jag minns den ljuva tiden, med voxpop och Mosquito.
Riktig jävla kvalitetstv.

Kära medmänniskor, kunder och annat löst folk.
För att jag ska orka med och överleva fyra eller fem pass i kassan i morgon ber jag er att ta följande i beaktelse:

-Vi kan inte alla namn, alla artikelnummer eller alla vin från sydöstra Spanien utantill. Vi har inte heller smakat på allt. Tyvärr. Ibland måste man smaka själv för att veta hur det smakar.
-Ja, det är kö. Lång kö. Det är för att det är fredag och för att du är lika dålig på att planera som alla andra. Synd för dig.
-Att ställa mer än en flaska/burk på påsen är en dödssynd, såvida de inte är flera av samma sort, då är det eventuellt okey.
-Glöggen finns tillgänglig NÄSTA vecka. Inget skoj förrän då, det spelar ingen roll hur mycket ni tjatar.
-Om varan inte finns, så finns den inte. Det går inte att varken skrämma, stöna, klaga eller önska fram den - hur mycket du än försöker.
-Du kan själv bedöma hur många påsar du behöver för dina flaskor och burkar, allt som krävs är lite grundläggande tankeverksamhet. Try it, you might like it..!
-Jag räknar, försök inte att hålla igång någon konversation förrän jag ser dig i ögonen/säger något som inte innehåller siffror/när det är OS-final 80 meter kö. Jag har inte kapaciteten att räkna tyst, svara på frågor och röra händerna samtidigt. Sorry. Jag önskar att jag kunde.
-Det räcker om du drar ditt kort en gång, om du gör det efter att jag har fått scanna in alla varor, fått fram en summa och tryckt på F11. De 38 gångerna innan just de här momenten får dig bara att se stressad och stupid ut. Andas och vänta, andas och vänta..!
-Om du ser en skylt framför dig, som meddelar att kassan är stängd och hänvisar till nästa, så betyder det att kassan är stängd och att du ska gå till en annan kassa. Revolutionerande, inte sant?
-Visa ditt leg. Hur svårt kan det vara?

Tack på förhand.

Jag har förmånen att ha tre pojkar i min soffa, något som är få kvinnor förunnat. Två av dem ska gå på bio, den andra ska ligga på mina fötter halva natten.
Para ihop rätt siffra med rätt bokstav:

1. Hunken
2. Musse
3. Anders

A. Slickar sig i röven
B. Knaprar cashewnötter
C. Sover

Rätt svar: (markera) [ 1-C, 2-A, 3-B ]

Ja, det är fortfarande kallt.
Lägg till blött.
Lägg till rutskrap på bilen.
Lägg till att Björn har som favoritsysselsättning att ringa och väcka mig på morgonen. Idag slog han nytt rekord: 07.26. Härligt, ljuvligt, underbart.

Andra saker som är härliga, ljuvliga och underbara är Johanna. Och Julia. Mina stolta fans som tar hand om the Incredible Norp medans jag sliter hårt bland flaskor, burkar och förvirrade kunder.

Nu ska jag sätta mig i soffan och plocka fram min inre tant.
Jag har beställningar att ta itu med.
Jag är bäst, för övrigt.

Jag fryser ihjäl.
Det här är helt sjukt. Jag skakar och huttrar och gnäller.
Jag är så extremt frusen att mina fötter är blå.
Och förut var jag tvungen att skrapa rutan på bilen.

I'M DYING HERE!

Blev jag lugnare nu?
Känner jag en viss inre frid?
Lite trygghet?
Nej, inte alls.

Min bror, som reser land och rike runt i bortre Asien hälsar:

Syster!
I love you, just so u know. I'll soon go into the deeper jungle-countries so you wont be hearing from me for a while =) Help our other sister with the NY-xmas-planning, since I wont be able to .

//Your brother from the same mother

Jag har inte en aning om varför i hela ofriden han skriver på engelska.
Men jag har en liiiten aning om varför mitt lilla orosmoln svävade hit... Djupa djungler och att inte höras på ett tag hör inte till de saker som gör mig lugn och rofylld.

..eller rullar inte säkra, är väl lite mer korrekt att säga. Eller så rullar de jävligt säkra, eftersom the power of the svamp is protecting them.

Idag höll jag på att sätta kakan i hakan och skratta ihjäl mig när jag och Hunkarnas Hunk gick förbi rådhuset. Elli kommer bli alldeles till sig i trosorna när hon får se den här bilden.
Extraliven invarderar.
I mean it!
Se själva:

Det är så skönt att Håkan är hemma.
Nu kan vi återgå till vardagen, med allt vad det innebär. Kökskrig, till exempel.
Han, beväpnad med stekspade vs. Yours Truly, beväpnad med ett lock till en matlåda.
Och sen är matchen i full gång.
Det är som en blandning mellan fäktning och wrestling.

Lite röda märken på armarna, stamp på fötterna, djungelvrål, ninjagrepp och tjuvnyp senare kan vi stolt presentera - Middag! För två, skapad av blod, svett och tårar.
Mums.

Johanna har ett span, som hon spanar på.
Jag får den stora äran att rycka in som coach.
Det gick jättebra ända tills jag utfärdade töntvarning.

Så småningom kommer jag att bli en rik kvinna.
Innan klockan 10.15 idag var planen att jobba halvdag på torsdag och hela dagen på fredag.
Efter klockan 10.15 idag hade planen ändrats till heldag onsdag, heldag torsdag, heldag fredag.

Jag kommer bli utnänd till årets zombie under halloween - utan att behöva anstränga mig det minsta. Till och med utan fejkat tom blick, svart smink runt ögonen och överdrivet stel gång kommer jag vara en självklar vinnare i denna prestigefyllda tävling - eftersom jag kommer vara en riktig zombie.
Det där med ansträngning kommer vara totalt förbjudet i mitt hem under helgen. Min stackars hjärna och arma kropp kommer redan lida av grov överansträngning efter de där tre arbetspassen...

Men, å andra sidan - pengar rullar in som det ska - det går bra nu.
Hennesy moet i mitt glas nu, det går bra nu.
Rysk kaviar på mitt fat, det går bra nu
Det går bra nu, kompis det går bra nu.

Jag vet, förlåt.
Jag bloggar inte som jag brukar.
Ni får ha överseende med att jag kan tillbringa fyra timmar i stallet utan att egentligen ine göra någonting, sticka minst ett par pulsvärmare om dagen utan att veta vad jag ska ha dem till, snöa in totalt på någon tv-serie som tvingar mig till soffan flera timmar i sträck, gå till mitt statliga arbete och tjäna pengar, hångla med Hunken, ägna mig åt studier, tjata på Elli om umgänge och kvalitetshäng, oroa mig för Marie, undra vart min bror befinner sig, prata med Maja om allt och inget, få mina viktiga timmars skönhetssömn, se på Smalllville kl 10 och laga jävligt god mat.

Jag är, som ni måste se, en oerhört upptagen kvinna.

Nu ska jag ta min flytväst och gå ut.
Jag lär behöva den för att undvika drunkning.
För säkerhets skull tänker jag ta med ett paraply att segla i också...

Håkan är på vift i cyberspace.
Efter en halvtimmes försök att locka ner honom på jorden in the real world igen är det bara att konstatera att jag får önska mig bättre lycka nästa gång:

När man (läs: jag) inte har haft tillgång till tvättstugan i drygt två veckor börjar trosbeståndet sina. Det är minst sagt besvärligt. Det är svårt att planera vilka dagar som kräver vilka trosor (Ja, det är väl klart att man (läs: jag, igen) planerar sånt..!) och det är svårt att få trosorna att räcka till, då dagarna definitivt har ett litet övertag när det gäller antal... För att vanligtvis vara en väldigt trosrik individ är det jobbigt för mig att med uppgiven blick titta ner i garderobens troslåda - och skåda intet.
Suck. Och ett eko på sucken.
Eller nej, riktigt så illa är det inte.
Än.

Om inte vattenläckan lagar sig själv de närmaste dagarna kommer jag tvingas att vidta åtgärder.
Och det vill ni väl inte?

Idag vaknade jag innan klockan tio.
Det var skönt. Det enda jag skulle göra idag var att ha en hoppträning och mata hästar. Härligt, härligt.

Jag gick upp, satte igång ett avsnitt av House och åt frukost.
Klockan kvart i elva ringde... Systembolaget. (aka Mitt tredje hem)
WorkyWorky sa Björn och ville ha mig på plats klockan 11.45

Sen dess har dagen varit ganska suddig.
Jag hann med 25 minuters intensiv hoppträning innan jag och Haschraketen åkte till jobbet och placerade the mighty ass i kassa 2. Klockan halv fyra var jag tillbaks i stallet, tog in hästar och gav dem mat. Klockan fem träffade jag Ida för fika inne i stan. Klockan lite efter 18 var jag hemma - och här sitter jag nu.

Snart ska jag åka tillbaka till stallet, motinera mig själv och the incredible Norp, mata ungefär 847 hungriga hästar, sätta på larmet utan att få igång det och sen tillbringa resten av kvällen med att försöka undvika kontakt med andra människor. Jag orkar bara inte.
Jag är helt slut efter en ledig dag.
Ja jävlar.

Det där med att sova utan Håkan var avancerade grejer.
Kanske lite över min kapacitet...

Datorn lever.
Tack och lov.
Jag kan blogga fritt hela helgen..!
Tack och lov.
Min hunk har nämligen åkt till någon form av köping (lin, lid, norr, jön eller... en annan del av köping) på nerd convention och återkommer på söndag.
Tack och l... Nej. Inte alls. Vi har faktiskt inte varit ifrån varandra en hel natt sen jag flyttade hem från Falkenberg. Det kommer bli jobbigt att sova utan att ha någon som tar emot mina vassa armbågar, som börjar snarka när jag precis har somnat eller som pussar på mig innan jag ens har vaknat.

Å andra sidan kan jag vara i stallet hur mycket som helst, breda ut mig över hela sängen och äta frukost vilken tid på dygnet som helst.
Tack och lov!

Min dator är fortfarande medvetslös.
Viruset härjar fritt, men medicinering har påbörjats.

Vi fortsätter att hoppas på det bästa och håller modet uppe.

Jag har fastnat i ett garnnystan och kan inte komma loss.
It's scary.
Men skönt.
Andra provar droger för att få ett rus - Lisa börjar sticka.
Det är stört, i know it. Men skönt, som sagt.
Och folk börjar faktiskt gilla mina sexiga lurv, jag får beställningar.
This can make me rik som ett troll. Mohaha!

Lillayster ska till Irland och bli 18 år - vad önskar hon sig?

---

Jag har även hört att någon (till exempel Sara) vill ha en bild på min berömda anslagstavla.
Klicka här och få en kaka.

Min dator har fått hemska baciller och överväger att självdö.
Jag ser mitt liv spelas upp för mig i superspeed när jag blundar, precis som de säger att det gör i filmerna. Jag vet att undergången kan vara här när som helst.

Den som gav mig ett datavirus ska dö.
Tack kära jesusbarnet för att jag är tillsammans med min nörd.

I have to tell you:
Det var jättegott.


Nu ska jag återgå till min favoritsysselsättning.

Nu luktar det mat.
Och det luktar så gott att jag nästan dör.
Min mage är på väg att slita sig ut och springa till köket för allt vad den är värd, trots att magar inte kan springa. (De har ju ens några ben..!) Om det är lika gott att smaka på som det är det är lukta på är min roll som köksbunden kvinnoslav inte längre min roll.
Jag har redan lyckats fiska fram en prima illusion av framtiden:
Lisa sitter vid datorn och jobbar, barnen/barnet kommer hem och springer in i köket, där Håkan står och flippar pannkakor för fulla muggar. Efteråt pannkaksätningen sitter jag vid datorn och jobbar (alternativt är i stallet, leker med barnen/barnet eller ser på House), barnens/barnets läxor gör sig själva och Håkan passar på att diska medans bulldegen jäser. Mmm...

Idag fyller bloggen två år.
Hjärtliga gratulationer på bemärkelsedagen, kära blogg!



Det är kanske dags att känna sig gammal.
Eller åtminstone äldre.
Och klokare.
Hmm.. I alla fall äldre.

Hur som haver, födelsedagen ska firas med allmänt slappande - min nya favoritsysselsättning. Det hela går ut på att jag sitter i soffan, ser på House och skapar ännu en pulsvärmare. Hittills har jag ... fyra par. Och massor av garn kvar. Jag är för snål för att sluta helt enkelt. Har jag köpt garn ska det bannemej användas. Det lär bli ett par pulsvärmare i julklapp till varenda kotte jag känner...

Innan jag ska favoritsysselsätta mig ska jag äta.
Håkan lagar mat.
Ja, ni läste rätt.
Det är sant.
Håkan lagar middag idag. Det händer inte ofta.
När han är matansvarig blir det hamburgare, pizza eller hamburgare. Idag har han lovat att överraska mig. Det kan tänkas att jag dör av förvåning och svår chock. Jag hör ingenting från köket, jag känner inte lukten av mat och jag tänker inte förstöra överraskningen med att spionera på kocken.
Låt oss hålla våra tummar.

---

Hihihi.
Tänk om han är naken?
Den nakne kocken... Mums.
Jag kanske måste tjuvkika lite ändå...

Äntligen:

JAG KAN DUSCHA!
Och tvätta händerna och diska och bajsa och laga mat och dricka vatten direkt ur kranen och vakna på morgonen och vara jättejättekissnödig.

Thank god!

Vaknade klockan strax efter åtta av ett fasligt oväsen.
Väckarklockan.
Vaknade en gång till klockan strax efter klockan strax efter åtta av ett fasligt oväsen.
Någon bilar upp golvet i tvättstugan på andra sidan väggen.
PartyParty.

Jag masade mig upp, jag masade på mig Håkans mysbrallor och masade mig ut för att flytta Haschraketen till en billigare parkering. Sen förbannade jag blåsten, mitt hår ser ut som... vanligt. Fast rufsigare. Om det är möjligt. Tack, tack. Efter att ha virvlat omkring i vinden kom jag hem, pratade med Elli och satte mig vid datorn.

Nu ska jag till soffan.
Den är mjuk.
Och där finns House.
Tack och lov.
House är rena rama porret såhär på måndag förmiddag.

Det här med att inte ha fri tillgång till toalett är inte bra. Inte nu, inte igår, inte någonsin. Och speciellt inte för mig.
Jag kommer att bli så förstoppad att hela jag blir full av skit. Jag kommer antagligen att bli helt stel och uppsvälld.

Herrejävlar.
Jag ska kräva något av hyresbolaget.
Jag tänker inte lida gratis, det lovar jag er.
Hotell, guldpengar, gratis boende, en balkong, ny spis, hyresänkning...

Okey.
Det är dags.
Håll i er nu.
Trilla inte av stolen.
Skratta inte ihjäl er.

Jag har fått Håkans mobiltelefon.
Den är braaaa.
Om man bortser från bitmärken och lite defekta knappar är det en utmärkt telefon.

Jag har dessutom valt att plåga min omgivning hårt och skoningslöst genom att ha den här ringsignalen:

När jag och haschraketen åkte till stallet förut började min tur precis som vanligt:
Men en tyst minut.
Jag sätter mig i bilen, andas djupt och tänker vänliga tankar om smultron, kattungar, rikedom, Norpan, solsken och saker som glittrar. Efter det samlar jag mod, vrider om nyckeln, startar bilen och kör iväg.
Det fungerar för mig.

Något som inte fungerar för mig är när jag kommer till Karlstads största korsningar och mest trafikerade väg och inser att trafikljusen är släckta. Det blinkar inte ens gult, nej, nej - det är kolsvart uppe i lyktorna.
Jag börjar andas snabbare och tänker:
Jävla, jävla, jävla skitliv.
Jävla, jävla, jävla öde.
Jävla, jävla, jävla skittrafikgud.
Jävla, jävla jävla tajming.
Sen tänker jag:
Varför just jag? Varför just nu? Varför just när jag kör bil?
Sen anstränger jag mig till det yttersta för att inte dra åt handbromsen, kliva ur bilen och gå därifrån. Jag tvingar mig att titta åt fyra håll samtidigt, och sen kör jag.
Samma sak i nästa korsning.
Vid det laget hade jag rusande puls och tårar i ögonen.

När jag insett att jag överlevt ringde jag till Håkan och skällde på honom för att han inte hade följt med. Givetvis. Hade han följt med så hade trafikljusen varit tända och fullt fungerande, jag lovar och svär. Det är bara mig de vill åt, de jävlarna. Ögonblicket innan jag dör så kommer hela den trafikaliska konspirationsterion uppenbara sig för mig. Det är jag säker på. Jag kommer att dö med ett "Jaahaaa..!"
Antagligen i en trafikolycka.

Fy fan.

... varför inlägget om mitt U-landsproblem är felstavat och felformaterat in the blog, men inte i mitt inläggsarkiv?
Varför envisas det med att inte uppdateras?

Varför, varför, varför?

Everything is slow.
Jag är slow, Håkan är slow, katten är slow, tiden är slow.
Det till och med regnar slowsamt utanför.

Snart ska jag finna lite energi, stoppa in en smörgås (eller 18) i munnen och åka till stallet och rida min häst.
Det ska bli skönt med en hel söndag av ledig ledighet.
Jag tror att jag ska ägna ledigheten åt aktiviteter i sängen.
...Med ljuset släckt, ögonen slutna och huvudet på kudden.

Mmmm.
Soooova.

I min och Hunkens del av huset råder duschförbud.
Och diskförbud.
Och tvättförbud.
Och spola-i-toalettenförbud.
Och vatten-i-rörenförbud.

Vadan detta?
Jo, för att någonstans mellan tredje och fjärde finns en vattenläcka.
Antagligen någonstans i anslutning till vår eller våra grannars lägenhet.
Vi är alltstå fyra personer med vattenförbud.
Det kommer bli en lång, torr helg.

Som tur är (?) har vi fått en nyckel till ungdomens nykterhetsförbunds gamla lokal på tredje våningen. Där finns en liten toalett, men ingen dusch. Att dela toalett med främlingar har jag verkligen längtat efter...
Nej. Inte alls faktiskt.

Jag känner mig helt handikappad. Jag känner mig som ett barn i Afrika (Ja, jag är uttorkad och svinhungrig eftersom jag inte har ätit frukost än...). Jag känner mig... smutsig.
Och såhär kommer jag få känna mig på obestämd tid framöver.
Ja Jävlar.

Jag älskar min man.
Han är helt fantastisk på många sätt, men främst av allt är han en händig nörd.
Just idag älskar jag nörden.

Den nörden har nämligen gett min tillgång till House, säsong ett, två, tre och fyra.
Och snart fem.
Har ni en aning om hur gött det känns i mitt höstmörka Karlstad? Inte nog med att jag har snygga pulsvärmare, jag får hångla fritt med hunkarnas hunk och har nästan oändlig tillgång till Dr. House. Det finns inte mycket mer jag kan begära.

En nörd vet hur man gör sin kvinna lycklig.

Min mamma kanske bryter lårbenshalsen när hon hjular runt Steninge av glädje och stolthet när läser det här, men det är en risk jag är villig att ta.
Vadan detta? Undrar du, givetvis.
I tell you this:
Jag har skapat!
Men garn, ett konstigt krokverktyg och ett ännu konstigare cirkelstickningsverktyg.
Jag har skapat ett par pulsvärmare. Eller handledsvärmare. Eller benvärmare för armarna. Same shit different namn. Jag har i vilket fall gjort dem själv, med imponerande tålamod och flitiga fingrar.
Jag är jävligt stolt.
Och snygg!
I alla fall i handledsområdet.
Pulsvärmare är nämligen jävligt sexiga.
Om jag skulle välja mellan mina sexiga pulsvärmare och en geomskinlig leopardkorsett i spets skulle jag välja pulsvärmarna.
Lätt!
 Kolla bara:

När jag har tid och råd med ett liv och tillhörande fritid ska jag börja träna.
Grejen är att jag är lat, att jag är snål och att jag kräver att det ska vara fritt från tråkigheter.
Tråkigt = Nej tack.

Det är därför jag har en häst. Hon är aldrig tråkig.
Dessvärre är det inte tillräckligt med att ha en häst och all motion det innebär - jag blir uppenbarligen inte smal, snygg och snärt av det.
Så, vad ska jag ägna mig åt för träningsform?

Jag har en idé.
Den känns lite radikal, men jag tror att det blir bra.
Framför allt tror jag att det blir roligt.
Magdans.
På vilket sätt skulle det inte kunna vara roligt?
Jag misstänker att det krävs lite mage och lite höfter och lite sväng och lite rytm.
Mage och höfter har jag i alla fall mångder av, så det bode inte bli några problem alls. På tisdag är det prova-på. Jag tror minsann att jag tar med en högst motvillig Elli och provar för fullt.

I'm döing av trötthet.
Jag ska aldrig mer gå upp mitt i natten för att mina bror och få hans bilnyckel.
Aldrig!
Tröttheten är högst olämplig eftersom jag ska jobba idag. Jag börjar om 40 minuter, och kommer vara en dreglande zombie med tom och stirrig blick vid det laget. Inte bra.
Måste finna något med lite piggelin i.
Måste!

Nu har jag vinkat till min bror och hans gäng.
I morgon är de i Kinaland.

Jag fick nycklarna till Haschraketen och instruktioner om vad och hur man gör när bilen dör. (OBS! Inte om - när.) Det känns ju inte sådär supertryggt, om ni frågar mig. Medans ni ändå frågar mig kan jag svara att ja, det är skitkallt ute halv två på natten. Och nej, inte en enda alkis/lodis inom synhåll på hela vägen. Jag är imponerad. Och lättad. Det kan tänkas att blotta åsynen av en alkis/lodis hade skrämt mig till den milda grad att en rejäl avsvimning hade varit den enda utvägen. Och det hade ju varit ganska olämpligt...

För örvrig så krånglade biljettautomaterna.
Något måste ju krångla.
Vad annars?
Det fanns två automater inom 100 meter, och jag gick fram och tillbaka mellan dem. Den ena var en röd zon och alltså inte rätt färg, den andra hade rätt färg men var ur funktion. Superbra. Till slut skrev jag en lapp till eventuella böteshyenor:
Hej!
Automaten fungerar inte,
om ni ger mig böter kommer jag att börja grina.
Bilen är borta senast 9.30
/Lisa

Tro mig, om jag lyckas få böter kommer jag att börja grina.
Det blir inte vackert.

Nu ska jag krypa ner i sängen och ge min älskade en smärre köldchock. Det är minst sagt med livet som insats, och det finns alltså en risk att det här är det sista inlägget jag någonsin skriver.
I love you all, bara så att ni vet.

Nu har jag nyss kommit hem från universitetet.
Det har jag varit jätteroligt idag, vi delade in oss i par och diskuterat deluxe. Vi diskuterade non stop i fyra timmar - och det var roligt hela tiden..! I'm ärligt talat impressed of the great rolighet.

Innan skolan kom Elli hit för lunchslukeri, innerst inne visste jag väl att hon bara var här för att få tillgång till sodastreamat vatten. Hon är allt bra slug, den där Elli... Efter lunch med sodastreamat vatten dumpande hon mig skoningslöst mitt på torget med orden "Ska jag verkligen vara tvungen att stå ut med dig på jobbet också?"
Man tackar, man tackar.

Nu ska jag snart till stallet.
Stall, ljuva stall.
Efter stallet ska jag engagera mig i lite matlagning och matätning.
Efter matätning ska jag inta soffan och vänta på min bror. Det kommer bli långa timmar i soffan, eftersom han beräknar att dyka upp vid klockan 01:50 i natt. Ni anar inte vad jag är i stånd att göra för fyra hjul och en ratt (aka "Haschraketen")...

Och nu då?
Nu blir det hååångel!

Min mage gnager.
Eller så är det oro som gnager.
I magen.

Det är i vilket fall som helst inte särskilt trevligt.
Jag ska göra de enda två sakerna i hela världen som hjälper:
-Ta en dusch.
-Ringa mamma.

Gnaget is going down.

Jag borde egentligen veta vad jag ska skriva innan jag börjar.
Annars kan det spåra ur, har jag hört.

Just nu har jag inte så himla mycket att rapportera, det är nog endast två saker som känns lite viktigt:
A) Californication. Vilken serie..! Very Good, Robin Hood.
B) Jag vill ha ett par Baggyjeans. Det är nog det enda jag vill ha, speciellt med New York i åtanke. Det roliga är att jag får lön den 25:e. Det tråkiga är att det är 25:e november. Skitliv.
C) Min bror åker mot Kina i morgon. Det kan tänkas att jag är mer nervös än vad han är.
D) Shit, Maj-Britt! Vilken ångest jag har dragit på mig genom att diskutera mitt och Håkans framtida gemensamma liv. Att kombinera det med en lysande fullmåne betyder inte särskilt många timmars sömn. Precis vad jag behöver...
E) En hård vecka väntar: Tisdag och torsdag är tillägnade Karlstads universitet, onsdag, fredag och lördag är tillägnade mitt statliga jobb. Jag kommer antagligen att sova hela söndagen och först på tredje dagen återuppstå från de döda.
F) Jag vet, jag sa två saker. Å andra sidan är mina matematiska kunskaper ökända.

Nu ska jag placera mig i soffan.
Ja jävlar.

Jag och min sabeltandade livmoder ligger i krig.
Ett blodigt sådant.
I natt hade jag så ont att jag inte kunde sova, jag låg och vände och vred på mig medans Hunken bredde ut sig och snarkade som aldrig förr. Till slut ville jag mörda honom. Då gick jag upp, satte mig på toaletten, släckte lampan, lutade mig mot handfatet och somnade.
Hur sorgligt får livet bli?
Jag vaknade efter en stund, och gick och la mig i sängen igen.
Sen låg jag där ända tills klockan nästan halv tolv, då fick jag ett sms från Hunken. "Det finns glass i frysen forfarande..."

Helt plötsligt var inte livet så sorgligt längre.

Först och främst:

"Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor.
Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig."

Så står det i det etiska reglerna för press, tv och radio - regler som medierna själva har tagit fram.

Att publicera eller inte publicera namn eller andra uppgifter som kan identifiera en person i media är en aktuell fråga. Enligt pressforskaren Stig Hadenius behöver svenska medier bli mindre strikta och att det finns flera skäl till att publicera namn på misstänkta brottslingar redan innan de är dömda.
Ett skulle vara att eventuella vittnen som inte insett att de sitter inne med värdefull information skulle bli medvetna om det. Ett annat skäl är att oskyldiga kan bli misstänkta om medier enbart skriver om till exmepel "42-åringen" i Engla-fallet.
Dessutom menar han att framtida brott kan förhindras om allmänheten vet om namnet.
Journalistförbundets ordförande, Agneta Lindblom Hulthén, anser att pressen ska fortsätta att vara restruktiv när det gäller att publicera namn. Inte minst för att personens anhöriga kan bli utsatta "Vi har fall där barn till brottslingar blivit mobbade sönder och samman." säger hon.

Och det är ju inte det vi är ute efter.
Frågan är... Vad är vi egentligen ute efter?
Vi vill veta, givetvis. Men till vilket pris och vilken nytta? En rejäl majoritet av Sveriges befolkning varken har träffat eller kommer aldrig att träffa Anders Höglund, vi har ingen annan relation till honom än den media har skapat. Varför är det så viktigt att veta hans namn?
Han kommer att spendera ett bra tag bakom lås och bom, och kommer inte att vara en fara för allmänheten igen förrän han släpps ut. Då kan det ju vara bra att veta. Det hade också varit bra att veta innan. Innan han våldtog och mördade - igen. Han var uppenbarligen inte någon nybörjare när han tog Englas liv...

Jag har letat på internet efter en amerikansk motsvarighet till våra svenska pressetiska regler, men jag hittade inget vettigt. Det kanske inte ens har några?
Jag hittade dock en artikel som visar den uppenbara skillnaden mellan svenska och amerikanska medier. Här går de ut med namn och ålder på både offer och förövare omedelbart.
Intressant, säger jag.

Jag kommer ihåg att en värmlänning anhölls som misstänkt för pedofilbrott i USA i början av augusti i år. Där publicerades hans namn och bild på internet nästan direkt efter att han anhållits. I NWT skrevs en artikel där den största nyheten var att han hade hängts ut - i andra hand kom vad han var misstänkt för.
Intressant, säger jag. Igen.

Redan i Aftonbladets första artikel om skottdramat i Kauhajoki får vi bild och namn på förövaren. Varför blev det helt plöstligt så viktig tmed ett namn? Är det den trygga distansen som gör det? Det är utanför Sveriges gränser, men tillräckligt nära för att vara tillräckligt intressant. What do I know?
Just nu följer vi rättegången mot "Artisten", som står åtalad för att ha misshandlat sin fru, medan frugan hävdar att han är oskyldig och att hon har skadat sig själv. "Artisten" är någolunda annonymt, även om det inte är lika annonymt som "42-åringen". (Eftersom det finns definitivf fler 42-åringar än artister i Sverige...)
Om man är nyfiken räcker det med att skriva "Artisten" i rutan och söka på google för att få veta vem det är. Om man inte är lika nyfiken får man vänta tills han har blivit dömd.
Om han blir dömd.




Min egen fiffiga slutkläm:

Samtidigt som pressen hänger ut, så skyddar den. Vilka faktorer som avgör vad är... olika. Uppenbarligen. Vilka ska skyddas, vilka ska hängas ut, vilka ska få veta, och vad ska de få veta?
Jag vet inte. Jag undrar om medierna ens vet själva, om de har någon form av mall eller om det blir olika från fall till fall.

Jag håller med Stig Hadenius om att det ligger ett allmänt intresse i att få veta. Om vi inte får veta börjar vi spekulera, och i våra vilda spekulationer går ingen säker.
Krångligt nog håller jag med Agneta Lindvblom Hulthén också. Priset för att få veta kan bli högt, även om det inte ens är vi nyfikna som får betala det.

Hahaha!
Jag trodde att jag skulle sätta kakan i hakan av chocken nyss.
Tv-hallåan på ettan, (ETTAN!!) sa nyss:
"Ett finger i röven är väl inget man längtar efter..."

Varför?
I tell you.
Därför:
22.40 Lev ännu längre.
Mannens fortplantning. En magnetkamera avslöjar hur det ser ut när man har samlag. Vi får veta att tomatsoppa kanske hjälper om man haft för trånga jeans eller rökt för mycket. Dessutom otrevligheter som syfilis, klamydia och prostatacancer. En prostataoperation är, med dagens titthålskirurgi, en ganska oblodig historia.

Summan av kardemumman:
Ett finger i röven förlänger ditt liv.

Jag läser vidare på aftonblaskan.
Blondinbella bloggpausar.
Det kan komma som en chock.
Eller som en riktigt trevlig nyhet.

Jag väljer att bara höja lite på ena ögonbrynet.
Frågan är vad drygt en halv miljon fjortisar ska ägna sig åt i stället. Det kan vara en idé att låsa dörren, höja skatten på alkoläsk och sätta en iq-spärr på blogg.se.

Det var väl att ta i lite?

Aftonbladets Markus Larsson sågar Britneys nya låt.
Lite väl hårt, om ni frågar mig.
Jag såg videon på tv4 i morse, och jag gillar den. Det är lite plast och lite power i det hela, vilket inte är helt olikt Britney.  Men att jämföra låten med en vårkåt geting som man bara vill slå ihjäl är väl inte helt enligt kompisklubbens stadgar...

Jag vet nog hur det känns nu. Det känns lockande.
Det känns dessutom som att min livmoder har fått tänder och äter upp mig från insidan. Och ja, om jag hade vetat bättre skulle jag nog hellre ha valt döden. Ibland är det lätt att vara efterklok...

Men, det är bara att bita ihop (eller i det sura äpplet) och göra det bästa av situationen.
Därför har jag snott Håkans t-shirt, mysbrallor och tofflor, jag äter frystorkade jordgubbar i yoghurt medan jag ligger i soffan och försöker hantera mina inre blödningar på bästa sätt: genom att lyssna på cheesy love songs.
Det går rätt bra.

Och på tal om bra.
Lyssna här.
Jävlar vilken röst.
Jävlar vilken tröst.

Jag vet, du gillar säkert också låten i Rustas reklam.
Den är bra.
Dagens första överraskning är att det är Dilba som sjunger. Jag har alltid tyckt att hon är kass. Undrens tid är uppenbarligen inte förbi.
Dagens andra överraskning är att du kan ladda ner låten här. Helt gratis! Och vi vet ju alla vad jag tycker om gratis...

Haha.
This is funny.
Sms-lås för toalettbesök.

Det hela går ut på att man låser upp betaltoaletten via ett sms. Man slipper hoppa jämfota och knipa medans man hysteriskt gräver runt efter mynt i fickan/väskan/plånboken. Det är bara att skicka ett sms, och vips - Sesam öppnar sig.
Det är koolt!

Eller vad nu "Väldigt Vacker" kan tänkas bli på franska.
Väldigt vacker är nämligen vad den här dagen är.
Molnfri och solig och väldigt vacker.

Jag och Elli snackar om barn.
Bebisar.
Såna i magen.
Läskiga grejer.

Jag säger såhär:
Var sak har sin tid. Och för tillfället har jag inte tid.
Och sen säger jag såhär:
Att mina och Hunkens ungar kommer bli skitsnygga. Helt galet snygga. Och rufsiga i håret.
Se bara, vilka fantastiska gener min man kommer nedärva:

När jag och Hunken (och Hunkens bror) var på Willys för att byta pengar mot livnäring förut, så hittade vi något mycket märkligt. Vi hittade ett läppbalsam.
"Jahaaa", tänker ni, "det var ju väldigt märkligt. Läppbalsam av tusen olika slag finns det ju inte på någon annan Willysbutik..."
Okeys, produkten i sig är väl inte särskilt unik.
Vad som inte heller är unikt är läppbalsamets färg, mönster och säkert konsistens. Dessa fick nämligen både mig och Hunken att osökt komma att tänka på en annan produkt man kan finna på Willys...

För några timmar sen kom jag på dagens klur:

Lisa: Vart kommer bananflugor ifrån?
Håkan: Det vet man inte. De bara börjar existera..!

Och sen dess har jag undrat.
Det måste ju finnas någon form av bananflugefrön i frukt från början. Eller? Det är precis som mjölbaggar, plötsligt bara är de där. Jag tycker att det är skumt, ingenting kan bara börja finnas utan att först ha utvecklats. Det är ologiskt och inte det minsta rimligt. Punkt slut.
Vissa lördagar är jag uppenbarligen väldigt darwinistisk...

Om någon har svaret på bananflugsmysteriet får ni gärna dela med er.

Som den språknörd och flitiga svordomsutövare jag är måste jag hylla Kapten Haddock.
Vilken hjälte!
När min fantasi tryter finns han alltid där som en ständig källa till inspiration.
Hur kan man inte använda hederliga uttryck som dessa:
Anfäkta och anamma
Bomber och granater
Apsvansade analfabeter
I alla milda makters namn
Måtte överdjävulens alla underdjävlar...
Pyromanapa
Sju tusen demoner och alla trollpackor från Blåkulla
Slyn-yngel
Vid alla avsvansade smådjävlars löständer
Vik hädan, ärkeskurk!

En komplett lista över prima förbannelser finner ni här.

Halva västvärlden sitter som på nålar och biter på naglarna.
Finanskrisen, är det verkligen sant? Är den verkligen här?
Undergång, död och förintelse - eller ännu värre: Ingen konsumtion och fattigdom.
Ack och ve och smultronte. Jag orkar inte riktigt bry mig.

Jag har ju för tusan hakar haft en egen finanskris i hela mitt liv, så det känns ganska bra att världen kommer ikapp och får känna på hur jag har det.

Idag ser jag fram emot en heldag i stallet.
Min fina, fina häst får inte riktigt den kärlek och uppmärksamhet som hon förtjänar när jag jobbar från tidigt till sent. Det blir mest en snabb mocka-mata-vattna-borsta på kvällen innan jag somnar i hissen... Helgen är till för att gottgöra det, I promise. Idag blir det mys. Och pyssel. Och eventuellt två hästar att rida. Det kan bli ganska spännande...

Här sitter jag och huttrar.
Frystrött, you know. Ett säkert sätt att veta att man skulle ha gått och lagt sig för ett tag sen är när man är så trött att man börjar frysa. Here I am...

Jag och Hunken han legat i soffan och sett på film. En rätt kass film egentligen, men vi har lyckats mysa ändå. Hela min kropp är sliten efter dagens långa timmar på jobbet - min rygg gör ont, mina fötter är ömma, mina handleder är stela och jag känner mig som årets främsta PRO-medlem.
Det är rätt prima att jobba på Systembolaget, idag har jag till exempel fått den stora äran att bli bjuden på alkisfest. Av en alkis. Gubbholmen i morgon, det är där det händer.
Han försökte till sist övertala mig med att "Det blir musik också!"
Ja, jag säger då det. Jag kan riktigt se framför mig när Roffe tar fram sin gitarr och börjar plonka på, medans de andra stämmer in med sina rossliga alkisröster.
Jag lovade att jag skulle tänka på saken.

Tack, men nej tack.

Heliga makaroner vad trött jag är.
Idag är det fredag (det måste klargöras..!) och jag ligger i sängen.
Det bästa i hela världen med att ha en laptop är att man kan använda den medan man ligger i sängen.
Dessvärre envisas jag med att somna om hela tiden, så jag misstänker att klockan åtta in the morning är för tidigt för mig. Jag kanske skulle ta och somna igen och vakna om en timme...
Mmm. Det låter mysigt.
I'll do it.

Klockan halv elva ska jag bussa till jobbet.
Så jag säger det en gång till, för säkerhets skull:
Idag är det fredag och jag ska jobba.
Det är inte tisdag, lördag eller någon annan konstig dag idag.

När jag gick och la mig igår var det onsdag. Det svär jag på.
När jag vaknade i morse var det tisdag.
Jag hade kunnat offrat min vänstraste tå på att det var tisdag idag.

När jag tittade på mobilen och hade ett missat samtal från Systembolaget (my oh holy work) började saker och ting gå upp för mig:
-Det är inte tisdag.
-Det är torsdag.
-Jag ska alltså jobba idag.
-Vid närmare eftertanke: Jag ska jobba för en kvart sen.
-Är det här panik jag känner? Yes, it is.

Jag ringde till jobbet med andan i halsen och lovade att dyka upp snarast.
På 17 minuter hann jag tvätta håret, klä på mig, sminka mig, äta frukost, leta upp ett par strumpor, göra ett försök att tämja mitt hår och sen springa som en jagad jävel till bussen. När jag kom ombord på buss 56 hade jag håll, andnöd, en vrickad fot och en frisyr som sjöng "Fångad av en stormvind".
Fantastiskt! Underbart! Ljuvligt!

När jag väl kom till jobbet (klockan 10:45 i stället för 9:45) möttes jag av glada miner och inga problem. Tack och lov för att jag har världens bästa chef, världens bästa kollegor och världens bästa arbetsplats.
Systembolaget, i love you for ever and ever and ever.

Skitväder. Skitregn utanför. Skitkallt. Skithungrig. Skitfattig. Skitseg. Skitsnorig. Skitfet. Skithåriga ben. Skitdag. Skitbröd med kort datum. Skitdator. Skitcykel som står i hallen. Skitfinnjävlar i pannan.

Jag går och lägger mig igen.

Livet är alldeles extra underbart när min Hunk kommer hem klockan åtta efter en tretton timmar lång arbetsdag, kliver ur kläderna i hallen, går på toa och sätter sig vid datorn.

Nu är klockan kvart i nio, och han sitter där fortfarande.
Han spelar dataspel med sina pojkar, och jag... ja. Jag vet inte. Jag är inte riktigt aktuell at the moment. Dessutom har jag inte lagat mat idag, så det blir lite svårt att muta honom genom att byta middag mot hångel. Ingen bra förhandlingsposition direkt.
Jag undrar vad jag ska göra för att få lite uppmärksamhet.

Det skulle vara riktigt trevligt att klappa honom lite kärleksfullt på huvudet...
Med en stekpanna.

Dagens outfit, nerifrån och upp:
-Strumpor, lila/svartrandiga som glittrar
-Jeans, världens bästa med med trasig gylf
-Linne, från Gina Tricot
-Linne, från H&M
-Glasögon, lila från Specsavers
-Fett, nästan borstat hår
-Ett fånigt leende
-En fånig pose
-Ett jävligt koolt halsband


Stilikon? Fashionista? Modebloggare?
Nja, en annan dag kanske...

Jag har alltid tyckt att Jonas Gardell är en ettrig liten dvärg.
Å andra sidan gillar jag hans elefantbyxor.
Å tredje sidan är han är han en ettrig liten dvärg.
Å fjärde, och sista sidan, bloggar han jävligt bra.

Jävligt bra.

Ååh, det är här så roligt att jag nästan kissar på mig av upphetsning.
RFSU har en kampanj som heter Fiffi.
Vi snackar könshår.
Hur man ska raka, med vad och vilka produkter som rekommenderas i all ära, men det bästa med hela sidan är att man kan tävla med sin egenstajlade frisyr. (Nej, du ska inte skicka in en bild. Du ska skapa på webben)
Det är koolt, det är rätt, det är smart.
Jag röstar på zebrarandigt.

Ansa skruden eller stay luden!
Inget är rätt eller fel runt denna kroppsdel!

Nu har den sista medlemmen av mitt blodsband lämnat mig för dagen.

Jag och min kära syster har umgåtts sedan klockan 11, och vi har haft riktigt, riktigt kul. Vi har i och för sig nästan alltid riktigt kul. Men det är ju alltid kul att man har riktigt kul när man har kul, helt klart.

Vi lunchade tillsammans med Mutti på Max, enligt systers önskemål. Jag hade förhoppningar om Habibi eller något annat spännade ställe, men jag måste erkänna att Crunchy Nacho Brurger var överraskande god.
Lunchens absolut roligaste händelse var när jag spejade ut mot parkeringen och fick syn på en Volvo som stod och blinkade och larmade för glatta livet.
En V70.
En grön.
Väldigt lik mammas...
"Mamma... Din bil blinkar" konstaterade jag efter någon sekund.
Vår stackars hund som satt kvar i bilen hade fått igång larmet när han rörde på sig, eftersom mamma låste med fjärren. Till saken hör att vi redan hade varit inne på Max i en halvtimme när jag fick syn på den blinkande bilen... Det kan alltså tänkas att bilen hade larmat och väsnats ett bra tag innan jag fick syn på den. Så kan det gå när man släpper lös Cirkus Janson...

Efter några timmar på stan anslöt sig brorsan till vår trupp. Min bror är en actionhjälte under cover, jag lovar och svär.
Om en vecka åker han till Kejserliga Kina via Wien, för att sen ranta runt i en massa asiatiska städer och länder i ungefär två månader. Jag skriver ungefär, eftersom han inte har bokat något hemresa än...  Det är lite oroväckande, och jag hoppas innerligt att han inte försvinner spårlöst i borte Asien - vi ska ju för tusan hakar till New York i december.

Och just det.
Han ger mig sin bil.
Jag får en bil!
Haschraketen ska bli min under tiden han är ute och rantar i Asien.
Tack, tack, tack, och åter tack för att du räddar mig från att motionera i motvind, älskade bror!

Min familj kommer hit. Eller halva familjen. You never really know förrän it's too late.
Innan det dimper ner en lillasyster i hallen ska jag se på Smallville och äta en kakfri frukost.
Efter det ska jag luska ut hur vi ska ta oss till stallet utan bil, med bara en cykel, utan skavsår och eventuellt med alkisbussen.

Det ska bli intressant...

God Morgon, bloggosfären..!
Jag har fått mail med svar från VF.
Inte så mycket mer information, men ändå ett svar.

---

Hej!
Svar på vår reklamkampanj:
Vilken 90-åring kommer sex dagar i veckan?
Vi har fått ett mail från en person som tycker budskapet är sexistiskt.
Många andra har hört av sig och ler åt budskapet och tycker reklamen är mycket bra.
Man får tolka budskapet hur man vill. Fantasin sätter gränserna.

Sanningen är den att vår tidning som är 90 år kommer till prenumeranterna sex dagar i veckan i brevlådan.

Jag undrar detsamma.
Värmlands Folkblad har haft en... intressant reklamkampanj i och med att tidningen firar 90 års användade av presstödet. Jag, tillsammans med många andra, undrar:
Hur fan tänkte de egentligen?



Jag, som nyfiken och mycket kristisk student, skickade ett mail till deras Chefredaktör/Ansvarig Utgivare och frågade. Givetvis. Om man aldrig frågar får man aldrig veta, som de sa på Hjärnkontoret back in the days.
Det här är vad jag skrev:

---

Hej!
Jag några funderingar angående er senaste reklamkampanj.
Det är dels mina privata funderingar, dels är de intressanta för mig som utbildar mig inom medie- och kommunikationsvetenskap.
Hur är det egentligen meningen att man ska tolka det här:
http://lisasfanclub.blogg.se/images/2008/dsc_0008_x_web_18714909.jpg
Är det många som har reagerat på just det budskapet? Hur, i såna fall?
Av vilken anledning har ni valt att formulera er på det här sättet?

Väldigt, väldigt tacksam för svar!
/Lisa Janson

---

Det ska bli mycket spännande och läsa svaret.
Jag hoppas på en mycket bra motivering, för deras skull...

Här har ni anledningen till att jag inte har bloggat något idag:

Idag har jag piffat till min vardag med mitt egenhändigt pärlplattade halsband.
Det är koolt.
Och färgglatt.
Och töntigt.
Mest töntigt, faktiskt...

Okey.
Jag åt kakor till frukost.
Fast inte så många, och med grönt te till.
Det är bra för förbränningen, har jag hört. Kakorna kommer alltså att springa genom systemet. I hope.

God morgon, kära läsare.

Idag ska jag duscha.
Om jag inte gör det får jag inte lämna lägenheten. Jag ser verkligen ut som fan. Dessutom börjar den finnländska fronten invardera mitt ansikte. This is noooo good! Jag vill inte ha min svenska hy förstörd av grannlandets ondskefulla ondingar. Det får jag lov att sätta stopp för...
Jag ska dessutom tvätta lite kläder och försöka få mitt hem att se representabelt ut inför halva min familj, som dyker upp i morgon. Mamma, bror och syster. Det borde egentligen utfärdas en varning för allmänheten... Mohihihi!
Jag ska inte minst försöka att inte äta en frukost bestående av kakor. Det kan bli skitsvårt, eftersom jag redan har tagit en. Och om jag inte minns helt fel så gjorde jag flera olika sorters kakor. I have to try them all...
Ni som trodde att dagens uppdrag var slut i och med kakorna har fel. Klockan ungefär lunch tänkte jag ta mig stallet för att muta en hovslagare. Med kakor. Eventuellt.

När jag har gjort allt det här, eller åtminstone hälften av det... Ska jag blogga.
Blogga om en väsentlighet. Jag ska dessutom skicka ett mail för en av de inblandade i väsentligheten och fråga hur fan det var tänkt egentligen.
Det vill jag verkligen veta.

Herregud.
Det finns ingen diciplin i denna kropp.
Kan någon ta mig härifrån och kasta mig i sängen?

Hur som helst.
Det här är roligt.
Eller så är jag trött.
Eller så är det roligt.

Förresten, sak till innan jag somnar av utmattning och kakätning och trillar av stolen:
Jag har haft massor av läsare idag.
Ovanligt många.
Det är kul.
Jättekul!
Jag gillar er..!

Sen stenåldern har kvinnor varit samlare.
Männen jagade, rapade och sov.
Kvinnorna samlade bark, nötter och rötter.
Nu för tiden ter sig detta samlande i form av shopping och... ja, shopping.
Det är ett naturligt beteende, vårt arv från Lucy och hennes håriga vänner.

Jag däremot har samlat andra saker de senaste två veckorna, dels för att jag kvinna och dels för att jag är för fattig för att ägna mig åt shopping. Jag har samlat på en riktig, hårig stenålderskvinnas vis:
Kastanjer.
Fina, lena, bruna kastanjer.
Jag har dem i vaser i hallen. Och jag har inte en aning om vad jag ska göra med dem.
Men fina är de.
Och lena.
Och bruna.
Och många...

Det blev inga bullar.
Det blev inga andra bullar heller för den delen.

Det blev some real quality chocolate cookies i stället.
Pyntade kakor.
Kakor med kola i.
Kakor med vit choklad.
Kakor med strössel och hjärtan.

Här ska jävlaranamma ätas kakor!

Jag vet inte riktigt vad som händer med mig, men om jag inte visste bättre skulle jag tro att det var en ålderskris.
Idag har jag handlat på IKEA, med kundvagn och efter särskilda regler vid inköp. Jag har köpt en krukväxt.  Jag tvättar kläder. Jag tinar kycklingfilé och funderar på om jag ska trolla fram sparris eller stuvde morätter - eller båda. Jag har dessutom bjudit in Elli på bullbak.
I'm entering tant-mode. Det verkar inte bättre.
Jag är en tjugotvå år gammal tant.
Help!

Hur som helst, jag har ju ärketanten att luta mig tillbaks på. Eller mot. Eller vad det nu heter.
Och ärketanten kommer hit, vi ska baka bullar i sann tantanda. Om jag hade haft lite förstånd och tajming i min kropp så hade jag planerat det hela lite bättre och bokat in bullbaket på kanelbullens dag, som var igår...

Elli är smart.
Av någon outgrundig anledning pratade vi om äpplen förut.
Det finns en sort som heter Åkerö, helt underbart god. I love it!
Åkerö och Royal Gala är mina favoritsorter, inga andra är i närheten av vara lika goda.
Elli försökte i vilket fall som helst vara årets smart ass och briljera med sina lånade äppelkunskaper:
"Åkeröäpplen lämpar sig inte för potatismos..!"

Smaaaart Elli!
Då vet vi.

Som jag misstänkte så avvek jag lite från planen...
Jag har i vilket fall som helst handlat vettigt och bra:

En dörrmatta
...Och en till matta (50 riksdaler på fyndavdelningen)
Två krukor och en ny orkidé (rosa och supersnygg)
Krokar till dörrar
Krokar till hallen
En tavla med ram
Skärbrädor (svarta, böjbara och praktiska)

Allt detta till det mycket överkomliga priset av hela 72 kronor.

Nu ska jag luncha.
Sen ska jag gå till Åhlens.
Mohaha!

Solen skiner, jag är utvilad, livet känns superbra och Håkans visakort befinner sig lämpligt nog i min plånbok. Hoppsansa och Ojsan, vilken förträfflig tillfällighet, jag som ska på utflykt till IKEA idag.



Planen är:
Några krokar till hallen
En dörrmatta
Smart lösning på spotlights till hylla
Några växter och krukor
En korg eller tunna att ha kläder i (sovrumsgolvet är inte fullt lämpligt som klädförvaring)

Ska vi se om jag är förstånding och följer planen eller om jag kommer hem med en säck julkulor, två fotöljer och nya bestick?

Jag är en sucker för frukost.
Frukost ska göras och ätas ordentligt.
Igår vad det söndag, och då lyckades jag till och med äta frukost två gånger.
Söndagsfrukosten är lite speciell, eftersom den ska vara lite mer, lite bättre och lite lyxigare än alla andra frukostar.
Vi snackar Royal Breakfast. Rågbröd, rostbröd, criossanter, yoghurt, juice, o'boy, te, ost, skinka, tomater, ruccola, marmelad, mango, müsli... Hela paketet. Man ska äta lääänge och så mycket man orkar.

En av min familjs allra bästa traditioner är julfrukosten. Den är inte bara royal, den är trippel-royal och fantastico. Vi snackar tvåtimmarsfrukost med extra allt.
Det kan tänkas att julfrukosten är ett minne blott, i och med familjens geografiska spridning nu för tiden. Jisses amalia vad jag kommer sakna den...

Idag består frukosten av rågbröd med solrosfrön, Port Salut (Den enda ost jag äter), godaste skinkan och juice med fruktkött. Och sovmorgon.
Underbara, efterlängtade sovmorgon.
Klockan tio i tio behagade jag öppna ögonen och vakna, men inte förrän fyrtio minuter senare hade jag lämnat min älskade säng och mitt varma duntäcke. Om jag skulle bli sinnessjuk på riktigt och börja älska saker (substantiv) mer än människor, så skulle jag gifta mig med en säng. Vi skulle bli riktigt lyckliga tillsammans...

Jag är en zombie.
En levande död som enbart behöver se efter det mest grundläggande behovet - Mat. Föda. Makaroner.

Klockan sju gick (snarare kröp) jag upp, åt lite frukost medan jag betraktade stormen på utsidan. Det blåste så mycket att fönstrena visslade och regnade så mycket att det inte gick att se klart. Inte särskilt motiverande när en heldag i stallet väntar, vill jag lova.
Efter det masade jag ut mig, min väska och min feta röv på gatan. Det var jag, en alkis och en traktor ute, vi gick i sicksack mellan alla cyklar som hade blåst omkring under natten. (Ja, det är sant. Det låg cyklar över hela Drottninggatan) Efter att ha vandrat genom staden i fyrtiofem graders vinkel med motvinden i håret, öronen och väskan satte jag mig i bilen.
Det var ungefär då jag verkligen vaknade.

Sen åkte jag till stallet och kom hem tolv hårda, blöta timmar senare.
Kvarlevorna av min kropp återfinns i sängen.

Jag snubblade öven kool film.
Riktigt kool, om jag får säga det själv:
Klicka här!
(givetvis funkade inte embed-koden, så ni får en länk)

I det stora sammanhanget är vi mikroskopiska.

Herregudars, klockan är över midnatt.
Här sitter jag och är mer korkad än någonsin.
I morgon ska jag gå upp klockan SJU.
Det är tidigt.

Och som av en händelse är jag vaken senare kvällen innan tidig uppgång än någon annan kväll på hela veckan. Är det inte helt fantastiskt smart, så säg?

Jag lider av extrem bloggtorka.
Det mesta är så trist eller intetsägande att jag kan inte ens gnälla på något. (På tal om gnäll: Det regnar och är kallt. Och det suger, givetvis.)

Just nu vill jag mest bara gräva ner mig i soffan, se på tv och äta godis.
Eller chips.
Eller Ben & Jerry-glass.
Eller alla tre.

Så det är nog precis vad jag ska göra. Om man bortser från godiset, chipsen och glassen. Håkan ger mig nämligen the evil eye så fort något sött och kaloririkt närmar sig min mun. Det kan tänkas att han snart hamnar på Aftonbladets löpsedel, som "SÅ UNDVIKER DU GODISFÄLLORNA!", "STIRRA BORT EXTRAKILONA!" eller något annat gapigt.

När jag väntade på bussen efter jobbet idag, ringde jag till min Håkan. Min man, mitt liv, min hunk.
Eftersom jag var utsvulten efter att ha genomlidit en dagslång svältprocess frågade jag om han var hungrig.
Det var han inte.
"Varför inte?" undrade jag.
"Jag har ätit tacogratäng!"
Nar han sa det svarade jag:
"Din röv! Varför får du lyxmat!?"
Medans jag egentligen tänkte:
"Woho! Jag får äta min egen mat! Falafel med linser, sallad och mangoraja - Here I come..!"

Det har blivit kallt.
Riktigt kallt.
Så kallt att man kan sticka ut en fot on the outside och säga "Burrr!" och sen snabbt krypa in under det varma täcket igen. Mina fötter blir till och med lite blå i kanterna när jag hasar fram över golvet på morgonen, och då har vi ändå skruvat upp värmen på elementen så sent som igår.
Det kommer bli en kall, dyr vinter.
(Vi har visserligen bytt från svindyra Karlstad Energi till inte riktigt lika svindyra GodEl, men jag lovar att vi hade kunnat göra en hel del annat skoj än att betala elräkningar för pengarna..)

Idag regnar det, dagen till ära. Det är alltså inte bara kallt, det är blött också.
Jag ska som vanligt åka buss.
Att åka buss i kyligt och blött väder är ingen höjdare, alla ombord förvandlas liksom till en klibbig smet, det är varmt på ett fuktigt och kletigt sätt, rutorna immar igen och som grädde på moset grillas bussen upp i typ 280 grader för att öka på känslan av ett tropiskt klimat ytterligare.

Härligt!

Det blev inget mer bloggande här idag.
Snullet för dig..!

God morgon, Bloggsverige.
Idag ska jag jobba.
Först ska jag åka buss.
Bussåkeri suger.
Varför?
1) För att det inte går någon buss kvart över. Det är helt stört. Hur svårt ska det vara? Fem över är på tok för tidig och med den som går fem i halv kommer jag alltid två minuter för sent. Jag får ta direktbussen klockan halv. Den ger mig hela 1½ minuts marginal.
2) För att jag blir lite illamående av att åka buss. Och varm. Och stressad. Inga sundhetspoäng direkt...
3) För att jag måste betala för eländet.

Har ni fått hybris, era stackare?
"Sunne kommun har nu lämnat in en formell begäran hos regeringen om att få börja förhandla om att i framtiden få tillhöra Västra Götaland."

Länk

Jag är stolt.
Min lillasyster är rolig.
Jättejätterolig.
Min bror är också rolig, jag längtar till den dagen då han börjar blogga.
Det där med roligheter måste finnas i vårt blod.
Någonstans, långt bak i släktleden ligger en clown begraven.

I bet my big, red nose on it!

Åhå!
Jag har fått post.
Viktig post med röd flagg.



Ja jävlar.
Precis vad jag behövde.
Hur kan de veta att just jag är i ett väldigt behov av blå, energiska piller?

Fantastic.

På tal om livets mysterium:

Varför vinkar alltid busschaufförer till alla andra busschaufförer?
Det spelar ingen roll om bussen de möter hör till deras största konkurrent, de vinkar artigt ändå. Why, oh why? Borde de inte vara koncentrerade på själva körandet, trafiken och sina resenärer?
Jag undrar om den som inte vinkar tillbaks blir dödslistad och hatad och får sitta ensam på kafferasten resten av året?
Jag undrar om de sitter och tänker "Vinkar han, så vinkar jag!" eller "Den här gången ska jag vara den som vinkar först!" innan de vinkar.
Jag undrar varför de vinkar över huvud taget, de kunde ju åtminstone tuta för att liva upp det hela lite.

---

Man kan ju dessutom undra varför i hela friden jag ens bryr mig.
Hmm... Det kan bero på att jag uppenbarligen spenderar alldeles för mycket tid ombord på bussar nu för tiden. Buss till skolan, buss till stallet, buss till jobbet. Jag har bara gjort det i en månad, och jag är redan trött på det.

Åh , som jag älskar alla dessa djupa och seriösa diskussioner om livets mysterier. Senast för någon timme sen avhandlade vi en om följande ämne:
Vad är mest pinsamt - att någon hör när man bajsar, eller att någon känner lukten.
Jag säger ljud.
Han säger lukt.

Vi kom inte riktigt fram till något, måste jag bittert erkänna.

Att fatta sig kort är en förmåga få förunnat.
Jag och Lovisa bemästrar den mästerligt:

Lovisa: Är du hemma? Jag har din film!
Lisa: Jag är borta. Brevinkast!
Lovisa: I do it!

Jag och min virriga grupp ska redovisa vårt grupparbete efter lunch.
Det ska bli spännande, vill jag lova.

Vi är i nästan klara, nästan föreberedda och vet nästan vad vi ska säga.
Det är ju faktiskt nästan så bra det kan bli.

Jag är sliten.
På ett skönt sätt.
Inte så konstigt egentligen...

Jag har inte haft sovmorgon, jag har jobbat hårt och intensivt mellan klockan knappt 14 och drygt 19, jag har skänkt min häst mat och kärlek, jag har lagt ner mängder av energi på att hata bussar och deras chaufförer, jag har lagat mat till mig själv (Supergott! Frästa Bacon-, lök- och tomattärningar med makaroner rörda i äggula och riven ost. Goose gutt in himmeln vad mumsigt!), och slutligen fått lite kyssar av min hunk i utbyte mot en kolaboll.
Nu sitter jag i soffan, myser och fryser och ser på Dead like me.
Härligt, härligt..!

Jag längtar efter läggdags, och jag hoppas innerligt att the incredible Hunk låter bli att fara runt som en snarkande elvisp i sängen inatt. Han har feber och förkylningsbesvär, stackarn. Jag har också förkylningsbesvär, i och med att jag har besvär med hans förkylning...

Det gick inte så bra med min efterlängtade sovmorgon.
Efter att ha spenderat natten brevid en snarkande och förkyld pojkvän var jag tröttare än någonsin när han väckte mig innan han skulle åka till jobbet, strax innan klockan 7. Efter det fick jag sova sött ända till klockan 8 i morse, då ringde chefen och bönade och bad om att jag skulle rycka akut. Jag lyckades förhandla mig till en halvdag, så jag börjar klockan kvart i 14.
Efter det kunde jag liksom inte somna om...
Jag har sett på tv och ätit frukost och hardcoreslappat i största allmänhet, och snart ska jag klä på mig och gå ut på kullerstenarna för att plocka lite kastanjer. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha dem till, med de är för fina för att jag ska kunna låta bli dem, så jag fyller mina fickor och vaser med frön. (Ja, det är faktiskt frön, även om det är väldigt stora frön.)

Jag tänkte dessutom hinna med stallet innan jobbet, och med tanke på skitvädret som erbjuds har jag siktet inställt på att åka med alkisbussen ut till Sörmon.