Idag har jag och fröken Wallin varit på magdans.
Det var... annorlunda. Och riktigt kul!

Jag skulle vilja påstå att jag är något av en naturbegåvning. När instruktören ropade "Låt fläsket dallra!" kände jag mest att "Men hallåååå, jag trodde att jag skulle få lära mig något nytt..!"
Som om mitt fläsk någonsin gör något annat än just dallrar? Det kan tänkas att mitt fläsk skulle kunna kvala in till svenska mästerskapen i daller när som helst.
Humph.

Det var dock inte bara fläskdaller, det var även höft-höft-armskak-armskak-TUSENLAPP!-framåt-framåt-drop-drop-höft-höft-TUSENLAPP!-höft-höft och lite magdanskuriosa.
Jag är helt klart nöjd med min insats. Helt ärligt så gick det över förväntan.

Jag försökte visa Hunken mina skills i köket förut, men han såg så rädd ut att jag slutade ganska omedelbart... Ibland är delad glädje helt enkelt inte det bästa alternativet.

Jag är rätt dålig på att vara sjuk. Det är liksom inte riktigt min grej.

Jag får inte feber, jag får inga utslag, jag är inte nämnvärt allergisk och jag har inga problem med att trycka i mig ett gäng tabletter för att ta mig igenom en förkylning. Jag har till och med försökt att bli magsjuk, helt utan framgång.
Min kropp är som en sköld, inget utifrån kan påverka mig.
Det är bara sånt som redan är inbyggt som kan krångla. Tänder, hjärnspöken och njurar till exempel.

Den här grejen med svininfluensa har känts ganska avlägsen, men idag fick jag faktiskt lite rynkor i pannan och oro i sinnet... Friska unga människor drabbas och dör tydligen.
Jag är ju både frisk och ung! Det låter ju inte som ett happy ending direkt...

Ååååh, det här är ett inlägg baserat på ren och skär frustration.

Min visdomstand, eller snarare; före-detta-visdomstand-och-numera-nästan-igensydda-hål har ett stygn kvar.
Och jag vill verkligen inte ha det där stygnet där. Det är läskigt och trådigt och störande.
Jag sitter här och försöker övertala mig själv till att klippa lite och sedan dra ut tråden. Snipp-Snipp och så är problemet ur världen, eller ur munnen i alla fall...
Det är i ärlighetens namn en inre brottningsmatch.
And I'm losing.

Två problem dock;
- Min mun bjuder på väldigt begränsad framkomlighet.
- Det finns tyvärr ingen installerad belysning i min mun.

Och om jag ska in i ett mörkt, tämligt nyopererat hörn av munnen vill jag vara väldigt välförsäkrad om att jag inte råkar klippa lite i något som vill förbli oklippt...

Hunken har åkt till Deje.
Jag är ensam hemma och har ensam-hemma-handlat.
Det blev ostbollar med smak av sour cream, majskolvar, babyplommontomater, en dammvippa, rött nagellack, gött bröd och några mozartkulor.

Just nu kokar jag fyra majskolvar. I love majskolvar.
Det ska bli min kvällsmat.
Saltade, smörade majskolvar och små söta tomater.
Fy fan vad fint.

När jag var liten och gick i mellanstadiet på Åmbergsskolan i Sunne, skrev jag vigt i min mattebok i stället för vikt. Ingen kommenterade det någonsin, förutom min pappa som lyckades titta i min mattebok under ett kvartsamtal. Jag minns att jag tyckte att det var väldigt pinsamt att jag hade skrivit fel under ungefär två års tid, men att jag ändå kunde argumentera för min sak. (Redan på den tiden, minsann!)
Min tankebana: Att väga/äpplet väger mer än vindruvan/man väger med vågen. Det mest logiska var att vikt skulle stavas med g, precis som de andra orden som hade med vägning att göra. Det låter ju till och med som att man säger vigt, för tusan hakar!
Trots den här prima utläggningen fick jag spö av verklighetens språkregler.

Samma sak med anledning. Jag ville verkligen skriva andledning. Det vore ju ett tungt argument, min enda andledning är att jag har fått ledning av någon högre makt. Vem vågar ifrågasätta min andledning? Vem? Vem?!

Lisa: 0 poäng.
Verklighetens språkregler: 2 poäng

Och så har vi budgeten.
Det kan tänkas att min fantasi är i det allra mest extrema laget, men jag kan klart och tydligt se den framför mig: Budgeten. Geten jobbar extra på posten. Jag blir helt fnissig och förtjust, och jag kan verkligen se den där geten skutta från brevinkast till brevlåda och dela ut post och viktiga meddelanden.
Det är en fin get, den där budgeten.

Idag, när jag och mina förnämaste damer var i Säffle, pratades det om just budget och en rad andra saker som jag inte riktigt lyssnade på, eftersom jag sedan länge hade försvunnit in i budgetfantasin...
Hur som helst så plockade jag fram min konstnärliga sida (läs: google och photoshop) och gjorde ett porträtt av budgeten.
Är den inte rysligt söt, så säg:

Idag har jag ridit. För första gången på många långa veckor.
Och ja, det var med livet som insats.
Ridturen började med en 20-meters bockparad. Det är fantastiskt vilket akrobatisk liten häst jag har.

Hon kan inte så stå still.
Eller... hon kan säkert, men hon vill verkligen inte.
Med all sin kraft motverkar hon allt som har med någon form av stillastående att göra.
Jag försökte ta kort på henne och hennes nya fina träns.
Det gick sådär...

For your information:

Jag har en smak av lik i munnen.
Det luktar säkert lik också.
Mums.

Mim ringde.

Min bästaste bästa vän.
Under flera år var vi oskiljaktiga, dag som natt. Total tillgänglighet under dygnets alla timmar. Nu går det månader mellan de gånger vi ses. Veckor mellan de gånger hörs.
Ändå har ingenting förändrats. Vi pratar om allt som vi behöver prata om. Ingenting är för mesigt, äckligt, jobbigt, löjligt eller svårt att förstå. Vi skrattar. Och vi gråter. Och vi förstår. Och vi skäms ibland, men vi döljer ingenting, för vi har ingen anledning att dölja något.

Och sen lägger vi på och så går det fem timmar eller fem veckor, eller vad som helst där emellan, innan vi hörs igen.
Det är en väldigt vacker relation.
Om jag inte hade haft en syster, så skulle jag säga att Mim är som en syster till mig i brist på bättre vetande. Men så är det givetvis inte. Min syster och jag har en helt annan relation, inte bättre, inte sämre, bara på ett annat sätt.
När jag tänker efter så tror jag inte att någon annan någonsin har haft eller kommer att ha en sån relation som jag om Marie har...
Det kan tänkas att vår vänskap är helt och hållet unik.
En fin tanke, om jag får säga det själv.
Och det får jag ju.
Såklart.

Mina läsare har börjat skolan.
I skolan får de inte läsa vilka bloggar som helst, varpå min besöksstatistik droppar.

Om era lärare bara visste vilken utbildningsnivå det är på den här bloggen, hur mycket ni lär er varje dag och hur lyckliga ni blir av all den här nya informationen...
Typ det här, det lär man sig minsann inte i skolan.

Idag har jag köpt ett par jeans.
Och som ni ser har jag överlevt pärsen. Enda anledningen: Jag är inte så tjock som jag tror att jag är.
Å andra sidan är jag inte så smal som jag vill vara heller...
Hur som helst: Jag köpte tre plagg, alla i olika nyanser av blått. Fint serru.

Undrar hur fint det är när jag inser att jag egentligen borde sova i jeansen för att de ska forma sig efter min kropp. En oerhört intim upplevelse, kan jag tänka mig. Det är minsann inte något som alla jeans får uppleva...

Nu ska jag snart inta soffan, klockan 22 är det säsongsstart för True Blood.  Uppenbarligen något som man (enligt en osäker källa) bara inte får missa. Jag är beredd att ge det en chans. Innan jag placerar min jeansklädda röv i soffan måste jag dock tvätta händerna.
De luktar fisk.*
Inte nice.

Jag och Hunken planerar vårt (läs; mitt) nästa Ikeabesök:

Han: I hallen, ska vi ha en sån där... gubbe där?
Jag: Gubbe? I hallen?
Han: Men vafan heter det... en sån där växt...
Jag: Yuccapalm?
Han: Nej... inte pedofil... inte homofil...
Jag: ??!?
Han: FIKUS!


Välkommen till min vardag, den är ständigt fylld av mysterier...

Watch me multitask:
Sitter i soffan, bloggar, ser på Vänner, väntar på Linas kvällsbok, läser senaste numret av Kattis, längtar efter Hunken, äter choklad, tänker på min essäuppgift och lyssnar på när Glasvegas sjunger Geraldine.

Slå det om ni kan.

Jag sitter här i soffan och ser på CSI New York, helt utan min Hunk. Därmed bryter jag mot en av våra oskrivna regler; Inget ensamtittande på CSI New York. Jag hoppas att han har överseende med det, jag sitter ju som sagt här alldeles ensam...
Och medan jag sitter här så tänker jag "Men Lisa, har du verkligen ingen skam i kroppen?"
Jodå. Det har jag.
Jag har massor av skam i kroppen.
Min kropp rymmer nästan lika mycket skam som den rymmer pommes frites för tillfället.
Därav skammen, för övrigt.

Att leva på aprikoskräm och soppa i flera dagar gör inte direkt under för min självbehärskning...

Idag har jag varit i Johannas klor hela dagen. Vi har systematiskt och metodiskt arbetat oss genom Karlstads affärer i jakt på det ultimata höstmodet. Resultatet är riktigt, riktigt lovande. Jag provade till och med några par jeans, och övervägde inte ens självmord där inne i provhytten. Det är vad jag kallar framsteg..! Vi hittade flera fina tunikor, flera av dem till överraskande fyndpriser. We like that!
Jag saknar fortfarande ett par fina höstskor, det får bli ett förlängt uppdrag. Mamma kanske kan hitta ett par lämpliga i Pennybridge...

När vi var klara, och medan vi väntade på buss nummer 2, bestämde vi oss för att vi definitivt förtjänade en glass. Johanna gick med stora kliv mot Carli. Jag var hack i häl, med en mycket förvirrad uppsyn.
Varför detta?
Jo, för att jag hade aldrig varit på Carli förut, jag hade aldrig ens hört talas om det. Lillhjärnan hade i alla fall inte registerat det förut, så jag var skeptisk och förväntansfull i en salig blandning.
Jag var Johannas hälhack in på en bakgård, och där uppenbarade sig en supersöt uteservering.
Vid det här laget var jag inte det minsta skeptisk längre, nu var jag bara förväntasfull och väldigt sugen på glass. Vi gick in i butiken, och jag nästan svimmade av allt det rosa, söta, chokladiga, glassiga, lyxiga, fina och alldeles underbara där inne. Det blev liksom en överdos. Allt jag verkligen, verkligen tycker om - på ett och samma ställe. Om Hunken hade uppenbarat sig så hade jag nog fortfarande varit lyckigt medvetslös.

Vi åt varsin kula av hasselnötsglassen, och himmel vad gott det var!




På torsdag har jag och Hunken varit förlovade i en månad, då ska jag ta med honom dit och bjuda på glass, choklad och kyssar...

Roligt.
Roligt roligt!

Där ser man.
Min onda rygg är tillbaks.
Den dyker upp så fort jag är lite klenare än vanligt. Just nu misstänker jag att det är för att jag inte kan äta, gapa eller le ordentligt.
Kul kropp det här, hörru.

Jag inbillar mig att det borde bli bättre av att jag gör en kullerbytta.
Det är 50% chans, 50% risk.
Och jag är rätt feg när det kommer till akrobatik.

Vissa dagar får jag för mig att jag är smal.
Och snygg.
Och rik.

Och då tar jag fram mobilen.
Och posar.
Och knäpper bilder.

Och sen skäms jag.

Vaknar.
Borstar drygt hälften av mina tänder.
Går i köket.
Sväljer ett vansinnesutbrott.

Katten har härjat i köket igen.
Köksbordet har päls.
Tapeten har klösmärken.
Listen till balkongdörren har strimlats.

Ringer Hunken.
"Ta tag i det."
"Gör något."


Det måst väl finnas någon därute som äter katter?

Hahahaha!
Nu är jag sådär vansinnigt rolig igen.
Håll i hatten!

Säg Chocolate, fast överdriv uttalet lite.
Det låter sho-ko-lat, typ. Eller hur?
Och nu kommer det roliga, höjdpunkten, klimax:
Det låter näääästan precis som att man säger tjo-cko-lat.
Och vad blir det?
Just de!
Tjock och lat.
Chocolate.

HAHA!
Roligt!
Roligt roligt!

Här ska jävlaranamma ätas soppa.

Tandjävel.
Eller icketandjävel.
Håljävel.
Eller ickehåljävel.
Ihopsydda-hål-efter-visdomstandjävel.



Det är en jäkla massa tjat om soppa här hemma nu för tiden.

I förrgår gjorde jag tomatsoppa.
Gött.
Igår gjorde jag morotssoppa.
Gött.
Idag gör jag potatis- och purjolökssoppa.
Gött.

Jag gillar soppa.
Soppa är varmt och nyttigt och gott.
Och bra när man har ont i sitt ihopsydda-hål-efter-visdomstandjäveln.
Det blir med andra ord en hel del soppa nu. Och omväxling förnöjer, har jag hört.

Hunken kommer att bli vansinnig och vanhelig. Any minute now. Han är den sortens människa som anser att mat som inte innehåller någon form av kött, inte heller innehåller någon form av mat.
Jag är en annan sorts människa.

Såå... Okey då.
Jag kanske råkade beställa lite kläder under veckan.Den petrolblå jackan från H&M kanske skrek mitt namn, jag kasnke inte kunde hålla mig. Och så kanske jag råkade gå in på Ellos.se och blev lite väl exalterad när jag upptäckte att jag hade 40% rabatt på vad som helst.

Det kanske var så.
Kanske.

Sedär.
Det blir kanske ordning på mig den här terminen.
Jag har träffat min studievägledare (som för övrigt är suverän på alla sätt), jag har lämnat studieförsäkran till CSN, och framför allt; Jag har en plan. Jag vet vad jag ska göra under hösten.
Det är det vitkigaste av allt, om jag inte vet vad jag ska göra så gör jag i regel ingenting.
Not so good, Robin Hood.

FYI: Jag körde moped till universitetet. Med min egen hjälm på mig. Inga extraliv här inte, även om jag säkert hade behövt ett; Drunkningsdöden var mig hasorna...
Hur som helst, egen hjälm på eftersom svullnaden har gått ner, det gör inte ont längre. Men i morse var jag tvungen att samla mod innan jag egentligen hade börjat min dag... Först ringde jag tandläkaren, sen kokade jag en pincett och sen drog jag ut en tråd ur kinden. Ett av stygnen hade sagt upp sig och var på väg ut. Det var rätt äckligt att ha en tråd på drygt två centimeter som killade mig i halsen hela tiden.

Urk.

Uppdatering:

Hahahahahahaha!
Seriöst.
Jag ser ut som ett extraliv!
Hahahahahahaha!
HA HA HA!

Jag får faktiskt i mig lite föda emellanåt.
Tomatsoppan fungerar prima nu, men den är snart slut. Glass är för övrigt särskilt bra föda när man inte kan äta och tugga efter ordning.

Jag har planerat att handla lite efter stallet. Morotssoppa står på tur. Det är nyttigt och gott. Svårt att tugga och lätt att svälja. Bra grejer. Kräm ska jag också köpa. Fantastisk föda, måste jag säga. Det är som saft i trögflytande form. Gött.

Ett problem bara; själva färden.
Jag älskar Doris. I really do.
Men bara blotta tanken på att kombinera min svullna, ömma, värkande kind och en mopedhjälm som är liiiite trång får mig att överväga att ringa färdtjänst. Kosta vad det kosta vill.
Om jag har tur så kan jag ha Hunkens hjälm. Den är är så stor att den troligtvis är gjort för folk med vattenskalle och hamsterkinder, och det borde egentligen vara några problem...

Igår, innan jag skulle låta den där tandläkaren plocka ut min tand, fick jag lugnade. En klunk, skölj med lite vatten och så ut i väntrummet och vänta på effekten. Jag kände ingen riktigt effekt, jag kände bara ett tryck över pannan. Fast det var ganska behagligt, så jag blev kanske lite lugn av det.

Efter tjugo minuter kom tandläkaren och hämtade mig.
In i rummet. Allt var klätt i kirurggrönt. Utom lampan, som var klädd i folie.
Jag satte mig i stolen, fick en värktablett i förebyggande syfte, åkte baklänges, tog av mig glasögonen, satt i hörlurarna och blundade. Trycket över pannan var kvar.

Sen började de bedöva. Och skära. Och borra. Och prata lugnande med mig.
"Andas bara. Andaaas" och "Du är så duktig."
Jag blundade hela tiden.
Det började spänna i käken när de tryckte på tanden, och så det där vidriga ljudet av något som går sönder. En knak, eller snarare ett knäckande ljud. Och så borrade de igen. Och så tryckte de igen. Jag kände hur de plockade ut bitar av tanden.
"Nu är den ute" sa tandläkaren.
Jag blundade lite till.
Sen öppnade jag ett öga, och i suddigheten (ett resultat av att min glasögonlöshet) såg jag en grön arm med böjd nål och en mörk tråd närma sig mitt ansikte. Det var ett under att jag inte skrek. Jag blundande omedelbart och öppnade inte ögonen förrän stolen började röra sig framåt och uppåt.
Vid det här laget var jag ganska groggy.
De tog av alla gröna saker, folien på lampan och min blodiga haklapp.
Jag fick mina glasögon och undrade om jag skulle behöva gå med den där pannlampan på mig hela dagen, eller om de skulle ta av den snart. Tandläkaren sa än en gång att det var väldigt viktigt att jag inte försökte ta mig hem på egen hand, och jag ringde Hunken. Jag var trött.
Jag fick min väska och eskorterades till väntrummet.

När Hunken kom ledde han mig varsamt ut i bilen.
Jag svamlade något om den där pannlampan som jag trodde att jag hade haft på mig, och Hunken skrattade hjärtligt.
Jag såg i backspegeln hur svullen jag var i ansiktet.
Jag såg förjävligt ut.
Vi åkte och hämtade medicin och munskölj.
Jag pratade tydligen med mamma också, men det har jag inget minne av.

Hem.
Hem till soffan. Jag la mig där och bara låg. Kände mig öm och vinglig och jävlig. Tog en tablett.
Hunken laddade ner tredje säsongen av Ghostwhisperer. Han är så strategisk, min man. Sen gav han mig en puss och lovade att komma hem snart. Jag låg i soffan och såg på Ghostwhisperer hela kvällen. Jag såg 7 avsnitt.

Sen släppte bedövningen. Det var okey.
Sen kände jag stygnen. Inte okey.
Jag började gråta över att det gjorde ont och för att det var så himla äckligt. Jag kände långa trådar i munnen. Vidrigt!
Sen började det blöda. Inte okey alls.
Slemmigt blod som jag verkligen inte tänkte svälja. Aldrig i livet!
Varje gång jag spottade blev såret bara mer ilsket och det kom mer blod. Jag försökte att få in en sån där tandläkartuss, men det fungerade inte så bra. Dels för att jag får kväljningar av dem, dels för att jag var oerhört öm i munnen. Till slut tog jag ett paket riven ost ur frysen och pressade det mot kinden. Det hjälpte faktiskt.
Osten började tina efter tag, och jag gick och hämtade en ny förpackning av någonting annan ur frysen. Skönt. Tog en tablett till. Suckade och grät över min misär. Över att det gjorde ont och jag inte kunde göra något åt det. Över att jag satt där med en glassförpackning tryckt mot kinden. Över att jag var hungrig och inte kunde äta något.

Jag började koka tomatsoppa.
Efter nästan en timme vågade jag äta.
Två deciliter fick jag i mig innan såret vrålade och blodet sprutade.
Tomatsoppa och blod är inte den bästa kombinationen. Urk. Efter det var jag inte så hungrig längre. Grinade lite till, och sen gick jag och la mig.

---

Nu är jag vaken.
Jag har varit vaken i nästan en timme.
Det gör inte så ont idag. Det är mest ömt, men jag ska ta en tablett alldeles strax.
Jag måste lägga upp en plan för hur jag ska få i mig mat.
Det får bli tomatsoppa och kräm i några dagar framöver. Undrar om man kan äta kräm med sugrör?

... om jag dog förut, i tandläkarstolen och med munnen på vid gavel, så är svaret nej.
Jag dog när jag kom hem, bedövningen släppte, det började blöda och jag kunde känna stygnen. Då dog jag. Och som om det inte vore nog så höll jag på att svälta ihjäl innan smärtan tog överhanden.
Nu vet ni.

Fy fan.
Vilket jävla skitliv.

Här sitter jag och förbereder mig för att möta döden.
Inga zombievirus idag, tyvärr. Idag är det tandläkaren som ska kräla runt i min kropp.
Jag ska dra ut en visdomstand.
Och när jag skriver "dra", så betyder det att tandläkaren, med en kirurgisk insats, ska plocka ut min tand. Det kommer att skäras. Och gråtas. Och säkert sys.
Och sen kommer det svältas.

Så nu gör i ordning den sista måltiden som jag är 100% säker att jag kommer kunna äta den här veckan. Och det ska vara den bästa. Definitivt.

I kväll blir det väl blomkålspuré eller gröt eller något annat upphetsande som inte behöver tuggas på. Jag borde lika gärna kunna gå och köpa barnmat i små, små portionsburkar.
Där kan vi snacka om bantningsmetod...

Tror ni att jag satte hjärtat i halsgropen när jag rantade runt på aftonblaskans hemsida för en stund sen?
Ja, tänkt för att det gjorde jag..!
Jag blev helt yr av skräck när jag läste rubriken: Forskare utreder zombieattacker.

Om det är något skräckfilmsscenario jag är livrädd för, så är det zombievirus. Det är något som faktiskt skulle kunna hända på riktigt. Tänk bara alla galna forskare som försöker forska fram biovapen och annan skit. Tänk om det blev fel och hamnade i orätta händer (som Schulman skulle ha sagt) och sen spreds över världen som en epidemi (eftersom det i såna fall är en epidemi..!).
Fatta kaoset!
Fatta undergången!
Fatta vilken kris.
Och helt ärligt - det är ju inte omöjligt. Det kan hända när som helst.

Fy fan.
Jag är inte paranoid i vanliga fall, men det här är ju oerhört otäckt. Ju med jag tänker på det destu mer otäckt blir det. Just nu är det ungefär 270% otäckt.
Måste avleda tankarna lite...


Finns det glass i frysen?

Doktorn var en han.
Givetvis.
Jag blev inte förvånad.

Det tog 12 minuter att berätta om allt som inte fungerar som det ska.
Provtagning, provkissning och ultraljud första september, sen blir det remiss till proffsen.
Och nej, jag är inte det minsta gravid.

Jaha.
Här sitter jag och sitter igen.
Eller egentligen sitter jag och väntar.
Det ska nämligen ringa en doktor till mig idag mellan 10 och 11. Han har ju inte sådär jättelång tid på sig längre, om man säger så. Lite drygt en kvart, eftersom klockan är 10:42 i skrivande stund.
Nu blev jag dessutom förbannad på mig själv för att jag tror att doktorn automatiskt är en han, bara för att det är en doktor. Herregud. Jag har haft massor av kvinnliga doktorer, jag borde veta bättre. Dessutom vägrar jag acceptera att jag har förutfattade meningar om sånt här. Jag vill vara öppen och mottaglig. Jag vill vara helt neutral i min reaktion när jag svarar i telefonen när doktorpersonen behagar att ringa. Jag vägrar att bli förvånad om det är en kvinna i andra änden. Om jag blir förvånad så kommer jag att skämmas. Och om jag inte blir förvånad kommer jag säkert att skämmas för att jag trodde att jag skulle bli förvånad och skämmas över att jag blev förvånad.

Any how, doktorpersonen ska ringa till mig för att distriktssköterskan inte fick tyst på mig igår. Jag ligger nämligen i krig med mina njurar igen. Det svider när jag kissar. Det svider för övrigt även när jag inte kissar.
Många andra gånger, när jag och mina njurar har legat i krig, så har njurarna vunnit. Jag har gett upp, vevat med den vita flaggan och sedan ägnat mååånga timmar i flera dagar åt att göra min kropp sur, rent pH-mässigt, dricka mycket vatten och inte sitta på kalla saker.
Nu är jag inte så sugen på att veva med den där vita flaggan. Jag vill laga mina njurar. Eller ännu hellre; byta njurar. Karva ut skiten bara, de fungerar ändå inte som de ska. Jag vill lägga 23 år av återkommande urinvägsinfektioner bakom mig. Jajamen.
Dessutom tror jag att allt som är fel i min lilla späda kropp har med njurarna att göra. Jag har ju oftast vätskerelaterade problem och så vitt jag vet är det njurarna som ska sköta det där med vätska i kroppen... Herregud, de där njurarna borde avskedas.


Hoppas att doktorpersonen ringer snart... nu har hen bara nio minuter på sig.
Hmm. Nu ska jag skriva upp alla saker jag inte ska glömma att berätta. Mitt namn, personnummer, tidigare njurrelaterade problem, osv.









Förresten!
Mitt kiss är alltid lite grönt.
Hur läskigt är inte det?

Jodå.
Jag är vaken.
För en timme sen rullade jag ur sängen och landade lyckligtvis på fötterna. Om jag inte hade gjort det så hade jag antagligen legat och snarkat på golvet vid det här laget.
Den senaste timmen har jag ägnat åt att prata i telefon. Först veterinären, sen katthemmet, sen Sunne, sen Marie och sist Hunken... Såhär i efterhand kan jag påstå att det inte var värt det. Jag hade hellre sovit en timme till.

Jag skulle härmed vilja gå ut officiellt med att ja, jag är en militant motståndare till telefontider.
Vilken ice-breaker. Vilken lättnad. Lisa är ute ur telefonkiosken. Jag ska inte förneka mig själv längre. Bla bla bla.
Hur som helst; Själv är jag anträffbar mellan alla tider, alla dagar i veckan. Jag tänker aldrig tvinga någon att avbryta sin heliga skönhetssömn bara för att kunna ringa till mig. I'm yours anytime.

Nu ska jag ägna mig åt te och toast.
Sen ska jag städa.
Sen ska jag till stallet.
Sen ska jag träffa min mamma.
Sen ska jag låta mig omslutas av skräck och ångest inför morgondagens kirurgiska ingrepp. Sista visdomstanden ska utrotas, bokstavligt talat.

Eureka! Som den gamla greken skulle ha sagt.
Jag säger: Jag har hittat den..!
Min jacka. Soon to be mine, anyway.

Jag tvättade min gamla idag, den lever faktiskt. Jag ska byta knapparna till något roligare, sen är den fit for fall.
Men jag vill ha en ny också. En som inte är svart.
En som ser ut precis så här:

Jag gillar att gå på universitetet. Oftast. När det inte är för rörigt eller för konstiga regler eller för byråkratiskt.
Men det känns bra att ladda inför en ny termin, även om jag inte har en aning om vad som komma skall. Det kan bli vad som helst. Förhoppningsvis blir det Plan A.
I näst bästa fall Plan A:2.
Det märks ganska snart, hoppas jag.

Andra saker jag hoppas på:
Välkomstfesten.
Det låter bra det.

Vilken fager syn jag är.
Jag är så oerhört vacker.

Jag ska tvätta lite kläder, är det tänkt.
Så jag har på mig kläder som inte behöver tvättas.
Det var med andra ord inte så himla mycket att välja på...

Jag har på mig ett grått linne. Det är fint, på ett vanligt sätt. Ett vanligt fint linne.
Och så har jag på mig mina Aladdinbrallor. De är så sköna att det borde vara en synd att bära dem. De är dessutom petrolgröna. Fint, serru.
Och så har jag på mig mina svarta benvärmare. Väldigt stiligt. Väldigt classy. Väldigt chict.
När jag stoppade ner handen i strumplådan lyckades jag fiska upp en benvärmare i stället för en strumpa.
Fine, tänke jag. Och drog på den.
Sen var jag tvungen att hitta den andra benvärmaren, tanken att bara byta till en helt vanlig och funktionell strumpa infann sig uppenbarligen inte på översta våningen. Jag letade igenom halva lägenheten, och till slut fann jag den andra benvärmaren på hatthyllan.
Jag var väldigt nöjd när jag drog på den på andra benet.

Som inte min väldigt fashionabla utstyrsel vore nog, så ser jag förjävligt ut. Råprodukten Lisa är inget att hurra för denna måndag, om man säger så.
Det beror främst på mitt hår.
Igår, när jag tog badade och skulle tvätta håret, var schampot slut. Och balsamet likaså. Jag var vid det laget så harmonisk av skum och doftljus att jag bara tänkte att "Jaja, lite duschcreme har väl inget hår dött av?"
Idag är jag inte lika harmonisk.
Inte håret heller.



Nu får vi hålla tummarna för att jag inte möter någon granne på väg till tvättstugan.
Jag har ju inte direkt planerat att bli anhållen för vållande till annans död idag...

Just nu, i mina öron.

I'm bad!
That's why I'm taking a bad.
Ett bad alltså.
I badkaret.

Varmt och skönt och skumt.
Skumt som i skumbad.

Hunken har kommit hem!
Dessvärre är han inte ensam; han har sällskap av ett stycke styckad gädda och en dekapiterad abborre som han nu ska tillaga.
Det luktar sjöodjur och kadaver i köket.

Och själv då?
Jovars, tackar som frågar.
Jag har precis beställt pizza.

Idag såg jag det vidrigaste jag någonsin sett in real life. Det var så vedervärdigt superäckligt att jag måste koncentrera mig på att inte kräkas när jag berättar om det.
Och då är jag rätt äcklig själv, ska ni veta.

The grej: Jag såg en tumme, som satt fast på en människa. En kvinna av slaget Mamma till barn i övre tonåren. Tummen i sig var helt normal, men nageln som satt fast på tummen var FEM CENTIMETER LÅNG och målad med ett rostfärgat nagellack. (Seriöst, fem centimeter är på tok för långt för en nagel. Mät själva. Det är äckellångt.)
Jag började ana orod, och kunde givetvis inte låta bli att studera resten av naglarna.

And how I wish that I had not.
Hennes naglar var så långa att det inte såg verkligt ut. De stod rakt ut, som ett extra finger på fingret och hade till och med börjat vrida sig av längden.
Det är ett under att jag inte skrek rakt ut.
Jag var helt fylld av skräck och äckel.

Jag menar, WHY, OH WHY?
Vad ska man med decimeter långa naglar till?
Det måste vara något perverst.
Så vitt jag vet finns det ingen cirkus i närheten. Och inte spelas det in några skräckfilmer här i krokarna heller...

Hur kan man ens leva med såna naglar?
Hur äter man?
Hur sitter man vid datorn?
Hur torkar man sig i röven?
Hur i hela friden sminkar man sig utan att peta ut ögonen?
Hur skickar man sms?

- Förlovningsmiddag med hela Hunkens familj = Quelle surprise..!
Solen i ögonen, fanta med isbitar, en ettåring som stod för kvällens underhållning, aioli, båtbuss, kramiga kramar och rosa bubbel. Helt klart supernice. Stort tack! Jag blev helt nojig av allt hemlighetsmakeri, men det blev ju verkligen fantastiskt på alla sätt..!

- The trend is: Kräldjur.
Folk i min omgivning har börjat föda en massa barn till höger och vänster. Lite läskigt. Jag kan dock tänka mig att ett Hunkyngel är en ganska charmig varelse...

-IKEAkatalogen
Den är här! Hallejulia och hello inspiration!
Jag har ett kök att ta tag i...

- Sommarens tema har uppenbarligen varit W O R K.
Jag har jobbat som en gnu. Till och med lediga dagar, som denna, har jag blivit väckt i morgonstund utan något guldigt pund och moppat till jöbbe. I efterhand blir det visserligen en hel del guldiga pund, men jag börjar minsann undra vad en sovmorgon egentligen är värd.
Förhoppningsvis kommer höst och lågsäsong med tröst. Och sovmornar...





Speaking of sovmorgon så är det nog dags att stänga butiken nu.

Bye bye ledig fredag.
Farväl.
Adjöken.
Auf wiedersehen,

Hello systembolaget.
Let's do the jobba.

Och inte vilken fisk som helst, utan filosofisk.

Med jämna mellanrum blir jag filosofisk. Inget extremt, utan på en lagom, vardagsfilosofisk, grubblande nivå.
Det är i regel ganska trevligt, och nu för tiden har jag en hel del kategorier att välja mellan; universums oändlighet, varifrån tankar kommer, vad händer när man dör, när man egentligen föds och människans litenhet är några exempel.
Favoriten just nu är Kroppen.
Som organism liksom.

Jag kan bli oerhört fascinerad av att kroppen fungerar när jag sover. Bara för att jag säger god natt och sen är i princip medvetslös i minst åtta och en halv timme, så andas jag fortfarande. Jag vill gärna tro att hjärnkoret sover när jag sover, så vem säger till kroppen att andas i såna fall? Och om inte hjärnan sover - vad är det då som sover när jag sover? Det är knappast som att kroppen någonsin vilar, tar en paus. Då skulle jag ju dö.
Så... vad är det egentligen som sover när jag sover?
Är det min mänsklighet som tar igen sig medan kroppen jobbar på dygnet runt i ett bestämt antal dagar?

Jag har en korvätande pojkvän.
Han gillar korvar överlag.
Igår, while in bed, diskuterade vi bland annat täckeskorvar:

"Korv is the shit" sa Hunken bestämt.
"Ja, i regel är det ju så..." svarade jag innan jag bröt i ut i gapskratt.
Det gick någon sekund innan han förstod humorn.

Men oj, vilken humor sen!

Jag måste erkänna; jag kanske är lite hopplös. Och ganska föränderlig. Och lite obeslutsam.

Om ni, i januari, skulle fråga mig vilken årstid som är bäst, så skulle jag svara våren.
Och om jag skulle svara på samma fråga i april, så skulle jag svara sommaren. Utan att tveka i ens en sekund.
I augsti skulle jag svara hösten. Och det skulle vara alldeles sant.
Och i början av november, så är vintern min favoritårstid.

Jag gillar variationen.
Jag gillar att det inte är samma hela tiden.
Jag gillar förändringar.
Jag gillar det nya, eller snarare att lämna det gamla bakom mig. Framåt och uppåt.

Just nu gillar jag att luften känns lite krispig. Lite sauvignon blanc. Typ.
Jag gillar att jag måste ha jacka på mig när jag kör moped, även om solen skiner.

Och jag gillar definitivt tanken på den perfekta höstjackan, mina röda stövletter, en ny omgång hårfärgningskemikalier, skolstarten, en halsduk i oversize...

"Det är för närvarande fullt i telefonkön..."
Underbart!
Det kunde lika gärna vara fullt av kön i telefonen, det kvittar.
Allt jag behöver är någon från vårdcentralen som berätta för mig vad jag ska göra, när jag ska göra det, vilka tester jag utsättas för och vilken medicin jag behöver. Om de bara kunde svara i telefonen... Jag har till och med tänkt ut vad jag ska säga:
"Hej! Jag heter Lisa och jag har dumma njurar"

Som grädde på kladdkakan har jag fått någon form av lömskt nackspärr.
Annars är det prima liv, serru.

One Ring to rule them all, One Ring to find them,
One Ring to bring them all and in the darkness bind them

Nu är det på riktigt.
Jag har en glänsande, glittrande ring på mitt finger.

Hej Beslutsångest!
Tradera lär vara den mest förekommande orsaken till att så mycket folk får åka till the Funny Farm och äta tabletter i glada färger nu för tiden... Här sitter jag och sliter mitt hår för att jag inte kan bestämma mig för om jag vill ha en svart eller rosa klocka. Och då har jag inte ens budat på någon av dem än..! Förstå traumat när det är mindre än två minuter kvar på auktionen och någon elak liten sate bjuder över mig.
Vi snackar adrenalin i skräckfilmsdoser.
Det är galet!

Inte riktigt lika galet:
Muffins.
Nyttiga muffins alltså.
Lunchmuffins.
Med Hunken som lunchdejt i soffan, över en kopp lunchte och ett lunchavsnitt CSI.
Inte galet alls.

Så skulle det stå:

Vaken och hungrig. Mest hungrig. Kylskåpsinventering väntar.

Här sitter jag och vinhostar.
Kunde definitivt varit värre.
Var hemma hos Ronny som opererat blindtarmen förut och han hade mathosta. Inte dretbra om man precis blivit karvad i magen.
Tipsade honom om krustakli, plommon och annat som är bra för magen.

Chefen berättade förresten om krustakli på jobbet förut.
Om en man som blivit Landstingets alldeles egna Doktor House-fall.
Dålig i magen i ett helt ÅR innan samtliga inblandade upptäckte att frugan missförstått bördreceptet. Två MATSKEDAR krustakli skulle det vara. Inte två DECILITER...

Hur som helst.
Vinhosta är så himla prima. Speciellt en måndag.
Ingen kö på systemet (där Lisa påstår sig jobba. Har aldrig sett henne där.) och högst tillåtet att låta bli gå-ut-ångest.
Inte för att jag brukar ha gå-ut-ångest. Jag skiter högaktligen i att gå ut.
Drettråkigt.

Sitter hellre här, och luktar på blommorna.
Och bygger låtlistor i all evighet.

Kvällens lista är skapad i samarbete med Facebook.
Varsågoda:
http://open.spotify.com/user/ellgutt/playlist/0rst1ucPxEMSGxH7N1A6RV

/Elli.nu

Roligt roligt om den här stan.
Eller "Ere ens en staaad?" som Hunkens sa på stockholmska efter att druckit lite för mycket öl förra sommaren.

Nu har jag varit på hemligt möte med studievägledaren på unviersitetetetetetet.
Min framtid är fortfarande oviss, men det finns en plan A.

Jag håller definitivt tummarna för plan A.

Jag tycker att Ghost Whisperer är skitbra. Riktigt skitbra.
Och så tycker jag att det är så läskigt att jag inte vågar se på det när jag är ensam hemma.
Själva introt är värst. Musiken och bilderna och allt.
Skitläskigt!
Dessutom så gråter jag i varje avsnitt. Det är så fint på slutet när allt alltid bara blir bra.



(Och härmed har jag kvalat in till Nordiska Mästerskapet i meseri)

Moppetur i solnedgången, jag och min älskade karl styrde Doris mot öster och försvann till slut som en liten prick i horisonten...
Eller inte.
Jag och Hunken har moppat till universitetet och tillbaks. Det gäller ju att veta vilken väg som är snabbast, i och med att jag är en väldigt morgontrött varelse.
Dessutom skiljer sig moppealternativen mot bilalternativen när det gäller vägval. Men med tanke på att den hittills snabbaste vägen tar 17 minuter, är jag jäklig nöjd med vår utflykt. Jag är jäkligt nöjd med Doris också. Och med Hunken, han är så duktig. Det finns inte ett enda hål, grop, pöl eller kant på hela vägen som han missade. Träffsäkrare sambo får man leta efter.
 
Nu ska jag bara vänta på att känseln ska återvända till röven, sen blir det nog lite kvalitetsumgänge i soffan innan jag stänger butiken för dagen.

Sara lurade ut mig och Doris till sin ö.
Där spenderade vi några timmar med att storögt studera Saras pysselhörna (för min del) och fixa fram den ultimata söndagslooken (för Saras del), åka Skoghall runt i jakt på loppisfynd och sedan jubla över dessa fantastiska fynd medan vi avnjöt varsin mjukglass. Med strössel på, såklart.

Prima liv, om ni undrar.

Nu har jag landat hemma. Jag är ensam hemma. (Hunken har nämligen lämnat mig för att umgås med löst folk i obygden. Den jävlen.) Och när Hunken inte är hemma hittar jag alltid på en massa saker som han aldrig skulla låta mig göra om han vore här, idag ser listan ut som följer:
-Åka till IKEA och varken berätta vad jag varit ute efter eller vad jag kommit hem med
-Plantera om mina orkidéer, murgrönan och doftpelargonerna med köksbordet som utgångspunkt
-Möblera om i köksskåpen
-Rabbla mantran om och över kattkräket - högt och tydlig och utan skam i kroppen
-Busköra diskmaskinen
-Lyssna på helt rätt musik i helt rätt ljudnivå

Prima liv, om ni undrar.

Information om dessa förskräckliga odjur.

Antal timmar i en båt: Många
Antal fiskar som nappade: Noll
Antal bensinstopp: Ett


I samband med bensinstoppet vaknade min berömda humor till liv. Hunken både rodde och svor för kung och fosterland. Och jag kunde inte hålla mig:
"Älskling, kan du ro hit mobilen?" Hahahaha!
"Haha, älskling, jag är så RO-lig" Hahahaha!''

Saker som i viss mån ger mig panik eller ångest, eller både ock;

-Myror, aggressiva jävla myror
-Taggig, fientlig barrskog
-Att inte göra någonting
-Tystnad
-Zombievirus i stil med Resident Evil
-Att vara omgiven av väldigt mycket främmande vatten

Gissa vad en dag vid Hunkens föräldrars sommarstuga har ett erbjuda?

Hunken är exalterad. Han ska till  obygden igen.
Och jag ska med.
Nu sitter jag här, efter en fruktansvärt uppvaknningsprocess innhållandes en vattenspruta, och äter mjuk müsli.
Mjuk Müsli.
Det kan vara den värsta frukosten hittills i år.

Jag är så hiiiimla upptagen.
Det är inte klokt, jag hinner knappt blogga.
Är det inte jobb eller hästar, så är det Hunkvård. Och är det inte det, så är det något annat.
Alldeles nyss, till exempel, så kom vi hem från en kvällsglasspromenad, innan dess såg vi på CSI New York och åt grillade grejer. Nu är det dags för lite hångel och ett avsnitt av Ghost Whisperer.
Puh!

Vila får man göra i sängen.
Det är nästa punkt på mitt fullproppade schema.

(Ha ha ha)

Prima liv!
Jag har legat ute i solen och blottat min vita hud för en miljard ofrivilliga grannar, läst Wuthering Heights, sovit lite och lyssnat på musik tills huden började lukta bränt.

Nu ska jag duscha.
Och raka benen.
De såg rent rysliga ut i solen förut...

Ägnar några minuter av min dyra tid åt att läsa några bloggar på måfå.
Jag ser och noterar att alla (nåja...) är så himla målmedvetna och målinriktade helt plötsligt. Målmedvetna och målinriktade till den ringa grad att det måste skrivas i bloggprofilen. Det ska inte undgå någon att här bloggar minsann en målmedveten person.
Som om livet vore en fotbollsmatch. Flest mål vinner.

Vad är grejen?

Jag och Hunken ligger i soffan, äter dyra chokladbitar och ser på CSI New York.
Livet kunde ha varit sämre, och det skulle ändå ha känts jävligt bra.

Grädde på glassen: I morgon är det sovmorgon.

I have a confession to make:
I natt drömde om jag Edward Cullen.

Åh herre min get, jag är ju inte ens fjorton år. Jag typ dubbelt så gammal (minus fem!).
Jag borde veta bättre. Jag borde inte drömma om vampyrer.
Inte ens de allra sexigaste.

Ska vi säga tio "Jag skall inte ha begär till min nästas vampyr eller hans snabba bil, hans åsna eller något annat som tillhör Twilight" och så har jag fått syndernas förlåtelse sen?

Vi har varit på bäste Koriander och ätit och myst och tittat (men mest lyssnat) på Peter Siepen och umgåtts med mina kollegor (men mest med varandra) och studerat folk (men mest bröst). Vilken stämning..!
Supernice!


Och åh, vilken bra bantare jag är!
Caesarsallad till Lisa, blodig Angusbiff med bernaisesås till Hunken.
Om man bortser från lite vitlöksbröd, aioli och potatis i friterad form är jag ju praktiskt taget hälsan själv...

---

Dagen bästa:
- Hunken har äntligen köpt en mopedhjälm! Störtkrukemodell med googles. Han är så sexig att han kanske måste sova i den.
Dagens sämsta:
- Lingonsäsongen slår uppenbart nya rekord.

Min moppe är koolare än din moppe.
Och min pojkvän är koolare än din pojkvän.

Jag drömmer att jag är tillbaks i skolan.
Eller på universitetet som heter nu, när jag är såhär gammal och vis.
Inte i ett klassrum, utan i en sal. En föreläsningssal.
Vi har inga lärare, vi har föreläsare och mentorer.
Jisses, I say.
Det är viktigt att göra skillnad på det där. Universitet är minsann ingen skola. Det är ett universitet.

Hur som helst så drömmer jag om det ibland. Att jag är där alltså.
Det går nästan att urskilja ansiktena på resten av klassen. Om det nu heter klassen när man går på universitetet...

Förhoppningsvis blir inte den här höstterminen lika trasslig som den förra.
Egentligen har jag redan godkänt i 75% av den kurs som vi ska läsa under hösten, så mesta delen av tiden ska jag nog sona mina gamla synder och fixa fram lite fler godkända delkurser ur trollkarlens hatt.

Det är nog läge att boka ett möte med en studievägledare.
Göra en plan.
Förklara hur det blev i höstas.
Att det inte blev något alls, förutom ett massivt psykbryt inne i universitetsbiblioteket och en tjej som inte ville gå till skolan. Unviersitetet.

Jag bloggar egentligen inte.
Jag sover.
Har suttit och pillat med en header till min andra blogg alldeles för länge, och är dödstrött efter att ha slagits mot myggen i nästan två timmar, lagat god bantamat och rensat överraskande många kantareller.

Således siktar jag på sängen.

Förra året var jag väldigt förvirrad vid den här tidpunkten, nu är jag laddad inför ett besök i stan.

Först och främst blir det frukost.
Och (förhoppningsvis) kort efter det ska den (förhoppningsvis) händige Hunken sätta upp en hylla i hallen.
Sen ska jag och Doris in till stan, efter det ska jag och Fjortis plocka kantareller.

Prima liv!

Pretty, pretty!
Min skrivmaskin har kommit. Jag hämtade den för en timme sen, och har pillat med den sen dess.

Den är utrustad med en väska, extra färgband och en väldigt stilig, flerspråkig instruktionsbok.
Jag har ärligt talat inte en aning om vad i hela friden jag ska ha den till, jag har ju redan en jättefin och jättegammal skrivmaskin... Å andra sidan - den är ljusblå. Hur hade jag ens kunnat föreställa mig att motstå den..? Omöjligt! Se bara:

Nu är vi på väg hem.

Jag befinner mig i en svart Audi någonstans i närheten av Uddevalla, på europaväg nummer 6. Planerad ankomst i Karlstad är någongång strax innan jag börjar jobba.
Hurray!

---

I morse vaknade jag av regnet.
Och att det var väldigt varmt.
Strax efter att jag hade konstaterat att det var både varmt och blött somnade jag om.
Efter en stund vaknade jag av åskan.
Hurray!
Då var klockan 07:50 och jag skulle duscha.
Som en blind zombie krälade jag över en sovande Hunk och hasade mot badrummet. Den kan inte ha varit någon särskilt fager syn, men vad vet jag. Mina glasögon låg nämligen kvar i sovrummet och åskmolnen gjorde morgonen mörk, så jag såg inte mycket av varken mig själv eller min omgivning.

Vi åt frukost och packade våra väskor.
Syrran kom ut från sitt sovrum när vi satt och drack te. Zombiegenen är uppenbart dominerande i vår familj.
Det där med att dricka te är också ett av våra särdrag. Under den här helgen har jag och Hunken druckit mer te än vad vi har gjort sammanlagt hittills i år. Det är rätt mysigt. Jag borde kanske införa British Tuesdays hemma hos oss, då kan vi äta scones och dricka te och se på deckare. Och äta typ fish and chips med tartarsås eller fruktkaka eller fårmage eller nåt annat de där britterna gillar att förtära.
Det vore nåt.

Hur som helst, mamma vaknade och vi kramades och sa hej då och vinkade till varandra bakom varsin ruta.
Sen rullade vi ut från Skatekullevägen, och sen dess har det bara regnat.

.. skulle det stå:

"Mamma skämmer bort mig. Hon gör pannkakor, bara för att jag vill ha det. Till kvällsmat. Hon är bäst!"

I inlägget efter skulle det stå:

"Sen jag kom till Steninge har jag misslyckats totalt med den här svältprocessen. Jag har ätit konstant sen jag kom hit. FML."

Vad gjorde vi inatt egentligen?

Ja, där ser man vad lite havsluft kan göra.

Honung med smak av polkagris.
Gött.
Sött.
Och rosa.

Nu grillar vi, och lyssnar på Alex.
Vi stannar visst en natt till.
Hoppsan!

Mohaha!
Jag har druckit rosa champagne och kört pappas bil.
Inte samtidigt dock.
Men själva grejen..!
Jag hittade till och med cabknappen, så vi åkte med vinden i håret hela vägen till Haverdal.

Fantastiskt!

Tack så mycket för lånet, Vati.
Även om du lånade ut bilen i din frånvaro och helt utan vetskap.
Det var superhäftigt, vilken prima bil..!
Rövgrillen fungerar dessutom utmärkt.

Solen skiner.
Det luktar hav av vinden.
Life is perfect.

Vi ska äta frukost i trädgården om en stund, om bara Hunken bestämmer sig för att vakna...
Jag somnade med blött hår igår, så nu ser jag ut som en vild, hedninsk krigarkvinna. Det måste vara en fager syn för min fästman att se det första han gör på morgonen...

Det var stora vågor på havet igår.
Eller.. de var säkert inte så stora egentligen, men med mina mått mätt så var de stora.
Vi cyklade ner till standen och försökte att inte kliva på de strandade maneterna. Sen stog vi där, vid foten av piren och tog kort, och pussades, och pekade p vågorna, och sa "Ooh, kolla den!", och tyckte att de som badade var knäppa. Det var säkert hela15 grader varmt i vattnet.
Och fullt av maneter.
Och, med mina mått mätt; stora vågor.