Idag när jag var ute med hundarna höll jag på att få ett smärre utbrott på Billy.
Han har nämligen tagit rollen som Ivans nya mamma på lite för stort allvar, han är lite vaktigare än förut och får ibland för sig att skälla ut till synes oskyldigt folk till höger och vänster.
Och då blir jag arg.

Hur som helst, vi mötte ett pensionärspar under morgonpromenaden - som fick skäll.
Och innan jag hade hunnit få tag på Billy så satte sig farbrorn på huk, och började prata med mig. Han tittade inte ens på mitt monster. Det tog ungefär två sekunder, och sen hade Billy tystnat. Jag och farbrorn fortsatte prata och Billy kom närmre och började undersöka den mystiske mannen - som fortfarande inte visade något som helst intresse för hunden.
Jag berättade hur oerhört glad och tacksam jag blev över att han gjorde som han gjorde och sträckte över två bitar hundgodis.
Han la ena godisen på benet, sa åt Billy att sitta, Billy satte omedelbart och väntade tills han sa "Varsågod!".
Vi fortsatte småprata och han hälsade på Ivan innan han satte den andra godisbiten vid munnen och lät Billy hämta den där. Billy var helt lugn (och kanske lite överrumplad) och passade på att tvätta farbrorns kinder och öron när han ändå var i ansiktshöjd.

Och sen tog farbron sin tant och fortsatte sin promenad.
Jag var minst sagt själaglad. Han gjorde PRECIS så som jag önskar att fler kunde göra när min skeptiske, ouppfostrade hund skäller ut oskyldigt folk.

♥